Jari Markkanen fortsätter sin intervjuserie, den här gången med Bengt Sager.

Vem jag är

Bengt Sager, 75 år, Malmö, pensionär från pandemins utbrytande. Innan dess frilans och då-och-då-medarbetare på främst Aftonbladet, Arbetet, ATL, TT med flera. Anställningar på GT, Barometern, Norrbottens-Kuriren och Malmöhus läns landstings tidning Gripen. Utgivare och redaktör för några egna tidningar, främst Husiedialogen och Vida världen. Fotbollstränare, mest för barn och ungdom. 

Bor i Malmö, Triangeln – ett idealiskt ställe att bo på för en pensionär. Tåg vart som helst i Sverige, Skåne och världen, bussar till hela Malmö, promenadavstånd till barer, nöjen, sport, kultur.

När och varför blev jag medlem i Skånes journalistseniorer?

Efter många år utanför facket – då jag mer var en arbetsköpare än arbetssäljare – fick jag ett brev från SJF där dom meddelade att man kunde få stipendier, socialt umgänge, tidningen Journalisten och trevliga träffar genom att gå med i Seniorjournalisterna. Så jag gjorde det för några år sedan och ångrar mig inte.

Vet inte vad Skånes journalistseniorer ska driva men utflykter och innehållsrika möten med mat och samvaro är helt ok för mig. 

Nyhetskonsumtion

Läser Sydsvenskan på papper på helgen och på nätet. I övrigt Dagens Nyheter och Aftonbladet på nätet plus enstaka tremånaders gratiserbjudanden från SvD, Dagens Industri, Guardian, NYT och Kvällsstunden. Rapport på SVT Play.

Vad anser jag om dagens journalistik?

Oj, det är en stor fråga som inte går att besvara på några hundra tecken. 

Men i korthet: 

mycket som vi inte lärde oss på JHG 1969-70 ingår väl i dagens journalistik. Exklusiva stora grävarjobb är bättre i dag, vardagsgrävandet i samhälle och myndigheter sämre. Finns politisk och till och med fysisk rädsla idag som inte fanns förr – men då fanns inte heller SD och dess hot- och hatfulla trollsvans. 

Hemlisar om mig:

1. Jag sa du till kungen 1971 på en militärövning i Boden som jag bevakade. De underdåniga generalerna och överstarna baxnade men jag brydde mig inte.

2. Jag och kollega Anders Ingvarsson tog flygbåten hem från Köpenhamn 1994 med en check på 25 000 dollar i fickan. Vi hade träffat en amerikansk affärsman som lugnt köpte sju sidor annonser i vår ännu inte startade tidning Vida världen, en tidning om utlandsstudier som levde ett gott liv i cirka tolv år efter mötet med Mr Getty – ej att förväxla med nån maffiaboss.