Denna sida är återvunnen från Wayback Machine. Dessvärre saknas många bilder.

Möte med radionestor

Vi var obekväma då vi även bevakade radions egna program, sa SR:s Åke Pettersson, veteran från ”Vår grundade mening”, vid mötet i Malmö med Skånes Journalistseniorer.

I 25 år jobbade Åke Pettersson med Sveriges Radios medieprogram ”Vår grundade mening”. Men granskningen blev för tuff även för radion.

– Vi var obekväma eftersom vi även bevakade radions egna program, berättade Åke Pettersson vid mötet med Skånes Journalistseniorer på restaurang Översten den 23 januari.

För sex år sedan beslutade radioledningen att lägga ned ”Vår grundade mening”. Programmet startade 1981 med målsättningen att bevaka och analysera vad som händer i medierna.

Det fungerade för det mesta. Åke Pettersson minns bara något enstaka tillfälle när journalister vägrade att medverka.

– Men ibland blev reaktionerna starka, och som vi tyckte, lite överdrivna. Expressens chefredaktör Bo Strömstedt blev arg för inslag vi hade om kvällspressen. En annan gång hamnade vi på Aftonbladets löpsedel när Olle Svenning anklagade oss för att ägna oss åt ”bombad mediekritik”.

Som mest hade ”Vår grundade mening” 250 000 lyssnare.  Men när Sveriges Radion skulle minska kostnaderna lades programmet.

– Kanske var det en liten hämnd för kritiken vi hade bedrivit men också för att det var lättare att lägga ned program som gjordes i landsorten dit Malmö räknas, tror Åke Pettersson.

Han fick i stället göra ”Publicerat” som skulle vara ett fördjupande komplement till det nya medieprogrammet ”Medierna” som gjordes i Stockholm.

Det varade i fem år. Nu har även ”Publicerat” lagts ned.

I mötet med Åke Pettersson deltog ett trettiotal av Skånes Journalistseniorers medlemmar. Frågestunden efteråt tydde på att hans berättelse om åren på radion engagerat lyssnarna.

Text: Tuve Bergman Foto: Tore Rystedt

Föredragshållaren Åke Pettersson i sällskap med Birgitta Ekvall.

 

Bordsgrannar: Tuve Bergman, vice ordförande i SkJS, och Lars Ramklint, t h.

Flera hot mot judar men inget åtal

Över 40 seniorer lyssnade med stort intresse till Kathrin Dominiques information.

Judar i Malmö har levt i trygghet fram till för tio år sedan. Då började den nya judeförföljelsen med våld, hot och trakasserier från andra grupper, främst muslimer.

– Vår rabbin har utsatts för minst två mordförsök. Vid ett av dem var en bilförare inblandad. Vi polisanmäler men ännu har det inte resulterat i något åtal.

Det berättade Kathrin Dominique vid judiska församlingen när hon guidade Skånes journalistseniorer i Malmös synagoga den 25 februari.

Över 40 seniorer hade mött upp och bombarderade Kathrin Dominique med frågor.

Mötet med den judiska församlingen i synagogan i Malmö arrangerades i ljuset av de upprepade hoten.

Flera ungdomar i judiska församlingen utsätts för mobbning, trakasserier och misshandel. Men polisanmälningarna leder inte till åtal. Enligt Kathrin Dominique har åklagaren även lagt ned ett väl dokumenterat fall riktat mot en 15-årig pojke. Målet underkändes bara tjugo minuter efter att fallet hade hamnat på åklagarens bord. Inte ens personalen vid pojkens skola reagerade, eller var villig att ta itu med de muslimska ungdomar som stod för handlingarna.

Kathrin Dominique betonade att de som i det här fallet aktivt trakasserar församlingens medlemmar är en liten grupp bland muslimer från Mellanöstern. Dessa är ofta också ett problem inom den egna familjen.

Men andra muslimska gymnasieelever på studiebesök i synagogan visar stort intresse för judendomen och dess likheter med islam.

Synagogan är byggd 1903. Den judiska församlingen i Malmö räknas till den ortodoxa delen av judenheten. Av 600 medlemmar är dock 80 liberala med egen församlingslokal.

– De första judarna fick bosätta sig i Malmö först i slutet av 1800-talet. Före det var Stockholm, Göteborg och Norrköping de enda orterna för judar i Sverige, berättade Kathrin Dominique.

De första i Malmö var danska och tyska judar men senare dominerade immigranter från Östeuropa.

– Judarna från östra Europa var ofta fattiga och försökte försörja sina stora familjer som gårdfarihandlare. De hade en tuff tillvaro i både Malmö och Lund, sa Kathrin Dominique.

Hon fick många frågor om skillnaderna i den judiska religionsutövningen.

Vad är det som skiljer en ortodox och en liberal jude?

– Som ortodox försöker man leva efter bokstaven i den ursprungliga judiska lagen, toran.

Men liberala judar vill att religionsutövningen ska anpassas till samhällets lagar.

– De liberala judarna i Malmö har en kvinnlig rabbin vilket är en omöjlighet i församlingens ortodoxa del, sa Kathrin Dominique.

Mötet i synagogan avslutades med att deltagarna fick närkontakt med den mycket heliga toran.

Efteråt samlades deltagarna till en kaffestund på ett retrocafé i närheten av synagogan för att sammanfatta eftermiddagen och dryfta informationen om judars situation i Malmö.

Text: Tuve Bergman Foto: Göran A Nilsson

Guiden Kathrin Dominique visar en rulle med bibliska texter på hebreiska, vilka läses från höger till vänster.

 

Synagogan i Malmö är från 1903 och spelar en stor roll i det judiska samhällslivet.

 

Lasse Henricson och Lars Ramklint i främre plus Carl-Olof Börjeson och Johnny Stamming var några av deltagarna i synagogan.

 

Interiör från synagogan i Malmö.

Julius blev Julius av misstag

Jag började som studentspexare i Lund, berättade Julius Malmström för publiken och bordskamraten Pontus Persson.

En klen rockmusiker som av en tillfällighet råkade bli nöjesarrangör. Så beskriver sig Julius Malmström, som efter fyrtio år i nöjesbranschen har en obruten entusiasm för det han jobbar med. Liksom hans lust för nya utmaningar. 

Det var han som tog hit den stora Tutanchamon-utställningen i Malmö nya mässhallar. Och i höst producerar han musikalen West Side Story på Nöjesteatern i Malmö.

Nöjesarrangör kan han kalla sig men det Julius Malmström arrangerar är långt ifrån bara nöjen i den traditionella meningen.

Malmström var gäst och kåsör på Skånes Journalistseniorers årsmöte på Restaurang Översten i Malmö den 20 mars.

Julius heter egentligen Bo Stefan Julius Malmström med Stefan som tilltalsnamn.

– Men när jag jobbade extra på Musikerförbundets musikerförmedling i början av 1970-talet ringde det en kvinna från Kooperationen och berättade om en kampanj de skulle ha i butikerna, berättade Julius Malmström.

– De ville ha en diskjockey som spelade musik – det var nytt på den tiden – och jag lovade återkomma med ett förslag. Jag glömde bort hela saken och när kvinnan ringde någon vecka senare drog jag i desperation till med namnet Julius.

Och så blev det.  Stefan Malmström åkte ut i butikerna som diskjockey med artistnamnet Julius. Det gick bra och han fick under period många jobb i det facket. Han lärde känna artister och dirigenter. Snart träffade han den kände dirigenten Ernst ”Eckert” Lundin som gav honom många kontakter både i Norden och ute Europa.

– Jag var med i studentspexarna Lund när jag pluggade och 1971 frågade den berömde spexaren Knut Borglin om jag kunde ta hand om Akademiska Föreningens dansverksamhet. Det var en tuff tid i Lund. Publiken svek de flesta arrangemang. Den stora nya samlings- och konsertlokalen Olympen låg öde och outnyttjad.

Julius såg en liten notis någonstans om att Paul McCartney planerade en turné i Europa. Beatles hade just splittrats.

– Jag tog chansen och lyckades arrangera en konsert med honom på Olympen i Lund. Senare hade vi Alice Cooper och andra kända artister på samma ställe. Det fungerade, publiken kom.

I dag är Julius Produktion en av de tunga nöjesarrangörerna med hela Norden som arbetsfält. Enbart Julius biljettservice förmedlar mellan en kvarts och halv miljon biljetter varje år. Numera är Julius även teaterdirektör. När operachefen Bengt Hall 1992 ville att han skulle ta över Nyan tvekade han länge.

– Det är ju ett vågspel, men jag köpte teatern för en krona. Malmö kommun äger fortfarande lokalerna men allt annat som finns där äger vi. Teatern heter i dag Nöjesteatern och vi klarar oss genom att varje produktion måste bära alla sina kostnader. I höst kommer West Side Story.

Julius är nöjd med att ha arrangerat sin första stora utställning. Det började med att han såg reklam för utställningen Tutanchamon någonstans i Europa.

– Jag såg framför en mig en affisch med den fantastiska guldmasken och tänkte att jag måste försöka. Folket bakom utställningen tyckte väl att Malmö var en fluglort på kartan men trodde mer på en före detta rockmusiker i Malmö än på en museiintendent i Köpenhamn.

– En dag tog jag emot några herrar på Hyllie station och tog dem med upp till åkerfältet där Mässhallarna senare skulle byggas. Om elva månader kommer det att se ut så här, sa jag och visade dem ritningarna och de köpte det.

Tutanchamon blev en enorm succé. Skolorna i Malmö och Skåne engagerades med kombinationsbiljetter till utställningen och Skånetrafiken.

Men att vara nöjesarrangör är inte alltid detsamma som skära guld med täljkniv. I höstas arrangerade Julius en konsertturné med Art Garfunkel.

– Den blev en av mina största katastrofer någonsin, erkände han. Garfunkel dök aldrig upp på scenen utan tog flyget hem till USA. Jag stod där med en hel orkester som givetvis skulle ha betalt. Det kostade oss några miljoner.

Men Julius Malmström klagar inte. Han tycker att Sverige har fantastiskt bra företagsklimat.

– Genom att jag betalar skatten på 30 procent på allt överskott kan jag återinvestera resten i företaget och då klarar jag även en så här tung förlust. Annars hade jag varit av banan nu.

Vid årsmötet med Skånes Journalistseniorer omvaldes Jan Hjert som ordförande. Ordinarie ledamöter är Hans Widing, sekreterare, Göran A. Nilsson, kassör, Tuve Bergman, v. ordförande, Birgitta Wahlgren, ledamot. Till suppleanter utsågs Rode Möller, Ulla Stenfeldt och Mona-Lill Påhlzon (nyvald). Tore Rystedt, avgående kassör, avtackades för sitt långa och gedigna arbete i styrelsen.

Text: Tuve Bergman Foto: Tore Rystedt

Ingen moralpanik för språkets utveckling

Sydsvenskans språkvårdare Bo Bergman besökte Skånes Journalistseniorer vid möte på restaurang Översten i Malmö 24 april. Här ses han tillsammans med föreningens ordförande Jan Hjert (t.v.)

Mer av raka ordföljder som ”idag jag går på bio” och många av de ”små” orden försvinner. Det gäller såväl bindeord som prepositioner. Man kommer att säga ”jag ligger sängen” och ”jag kommer sjunga”.

Bo Bergman, språkvetare med en egen språkspalt i Sydsvenskan siade om framtiden när han föreläste vid Skånes Journalistseniorers möte den 24 april inför ett 30-tal deltagare.

Han räknar sig inte till de rigida och puristiska språkvetarna.

– Jag har fått höra att jag är en flumliberal geléklump men jag tror inte på ett stelbent förhållningssätt till svenska språket eller moralpanik när det förändras. Vi måste inse att svenskan är i oavbruten utveckling vare sig vi vill det eller inte.

Bo Bergman konstaterade att mycket har hänt i svenskan bara under de senaste tjugo åren. Meningarna är kortare, språksamhället har blivit krångligare i och med den digitala revolutionen och de många olika språk som idag talas av över miljonen nya svenskar. Han underströk det nödvändiga i att de nya svenskarna verkligen får chansen att lära sig svenska eftersom språket är grunden för all kommunikation mellan människor.

– Men även om svenskan är i oavbruten utveckling är det viktigt att vi vårdar vårt modersmål. Det är som Horace Engdal har uttryckt det: ”Modersmålet är som vår hud medan nya språk är som ytterrockar”.

Bo Bergman betecknade engelskans inflytande över svenskan som ganska oförargligt, den snarare berikar språket med nya varianter. Men det finns undantag där engelskan håller på att ersätta svenskan som huvudspråk. Det gäller t.ex. delar av näringslivet men även ibland när myndigheter och kommuner tappar fotfästet och tar engelska uttryck som motton och teman.

– Det är också illavarslande att nästan alla vetenskapliga avhandlingar i Sverige i dag skrivs på engelska. Då tappar vetenskapen i uttryck och pregnans.

Text: Tuve Bergman Foto: Göran Martelius

Stig Engzell (t.v.) och Johnny Stamming var två av deltagarna i det språkvårdande mötet.

 

/ Annika Ågren (t.v.) och Christina Kallum.

 

En något fundersam Magnus Månsson – kanske i tankar om språkbruket i dagens massmedia.

Från betland till Beethoven

Birgit Nilssons fädernegård i Svenstad öppnades 2010 som museum.

Hon började sent som sångerska, motarbetades av sin pappa, häcklades av sin lärare och negligerades till en början av dåtidens stjärnor i Sveriges operakretsar. Men Birgit Nilsson blev trots det en av operavärldens genom tiderna främsta sångerskor. Vem mer än hon har varit med om över 70 inropningar vid en föreställning på Wienoperan?

Tjugo medlemmar i Skånes Journalistseniorer besökte den 24 maj Birgit Nilssons barndomshem Olegården i Svenstad mellan Torekov och Båstad på Bjärehalvön.

Gårds- och bostadshus är i dag ett modernt museum med en stor samling scenkläder, foton, film och föremål från hennes karriär.

Birgit Nilsson levde mellan 1918 och 2005. Mamman Justina var en utmärkt sångerska och hon och Birgit sjöng tillsammans.

Birgit brukade i femårsåldern kila över till granngården och spela på den familjens orgel. Ett par år senare fick hon en egen: den bästa present hon någonsin fått.

Men pappa Nils ville inte att hon skulle studera. Birgit fick därför sluta skolan redan vid 13 år. Fadern ville att Birgit skulle gifta sig med en bondpojke från grannskapet och ta över gården, som gått i släktens arv i trehundra år.

Birgit ville dock annorlunda. Hon sjöng redan i flera körer och lyckades få lektioner av musikdirektören Ragnar Blennow i Åstorp.

Han såg och hörde hennes enorma talang och övertalade och hjälpte henne att söka till sångarlinjen vid musikhögskolan i Stockholm.

Fadern vägrade dock ekonomiskt bistånd för studierna. Men modern fick ett litet arv och hjälpte dottern med finansieringen. När Birgit Nilsson var 23 år kom hon in som etta bland 50 sökande. Men första åren blev svåra med en lärare som en inte förstod hennes begåvning.

Därför tog hon själv kommandot över sina studier. Och efter hennes genombrott 1947 i ”Macbeth” låg världen för hennes fötter.

Hon sjöng på alla stora operascener i alla världsdelar. Hon var den första utländska artisten som fick uppträda på La Scala i Milano. Hon sjöng när det nya operahuset i Sydney invigdes.

Efter ett framträdande på Metropolitan i New York krävdes en extra taxi för att följa henne hem. Blommorna rymdes inte i en bil.

Wien var henne särskilt kärt. Stora delar av ståplatspubliken brukade vänta på henne efter föreställningarna och följa henne ända fram till hotellet.

När hon framträdde som Salome samlade samma publik pengar till en magnifik ring i guld. Birgits kommentar var typisk för henne:” ja, nu är jag officiellt förlovad med ståplatspubliken här i Wien”.

Birgit Nilsson var känd för sin torra, ibland lite vassa humor.

När en journalist bad henne att beskriva sitt liv med några få ord kom svaret snabbt:

”från betlandet till Beethoven”.

Birgit tjänade en enorm förmögenhet under sin drygt fyrtioåriga karriär.

En stor del fonderades och ligger till grund för Birgit Nilsson- priset på en miljon dollar. Priset delades ut första gången 2009 till Plácido Domingo och andra gången till Riccardo Muti 2011.

En annan fond grundades för att enligt Birgits intentioner skapa och driva museet i hennes föräldrahem på Bjärehalvön.

Text: Tuve Bergman Foto: Göran Martelius

Statyn av Birgit Nilsson på Dahlmanska tomten i Båstad avtäcktes på världsstjärnans födelsedag 17 maj då hon skulle ha fyllt 95 år.

 

Catrin Wolf-Watz och Marie-Louise Fors var två av deltagarna på Birgit Nilssons museum i Svenstad på Bjärehalvön när Skånes Journalistseniorer gjorde en utflykt dit 24 maj.

 

Gitte Lindström-Harmark, kusindotter till Birgit Nilsson, är VD på museet och var med och startade museet 2010.

 

Sven Tollin får låna hörlurar av guiden Lotta Sjölander för att guidas genom museet på Birgit Nilsson-gården.

Bifall med gadd på första höstmötet

Tuve Bergman har ca 50.000 bin i sina kupor som är placerade på olika ställen i närheten av hans bostad.

Det blev ett rungande bifall till höstens första möte med Skånes Journalistseniorer, 21 augusti, hemma hos föreningens vice ordförande och dessutom biodlare av rang, Tuve Bergman i Gässie utanför Malmö.

Tuve är certifierad biodlare med så där 50.000 bin att ta hand om med drönare, arbetare och drottningen i spetsen.

Biodlare erbjuder sina bin en bikupa för dem att bo i. Det är viktigt för kolonins produktionsförmåga att bikupan är lämpligt utformad. Bina samlar in nektar och andra söta vätskor från växter, framförallt från växternas blommor. Nektarn omvandlas inne i biets kropp till honung.

Honungen lagras, liksom pollen i vaxkakornas celler. Binas syfte med honungsinsamlingen är att använda honungen som vinterföda. Den biodlare som på hösten samlar in sitt bisamhälles årliga honungsproduktion måste därför tillse att bina har tillgång till annat vinterfoder för att bisamhället inte skall gå under av svält under vintern.

När en biodlare håller bin för honungsproduktion används i modern biodling kupor som tillåter s.k. ramar. Det innebär att hela bisamhället sitter samlat på 3-10 vaxkakor som är fästa i trä- eller plastramar. Biodlaren kan enkelt lyfta upp varje ram för inspektion eller flytta ramar mellan olika bikupor. Ramarna har olika mått i höjd och bredd beroende till stor del på biodlarens tycke och smak men följer i regel internationellt standardiserat rammått. Bina ska vara lugna vid hantering och inte aggressiva. Detta är särskilt viktigt för de biodlare som har biodling som hobby eller som odlar på amatörnivå.

– Det är dessutom särskilt viktigt för de biodlare som bor i nära anslutning till andra människor, sa Tuve Bergman vid kaffet i trädgården – på lagom avstånd från hans bikupor.

Att biodling är en märklig vetenskap framkom tydligt vid detta möte i det gröna. Frågorna till Tuve Bergman var många och kluriga; hur hittar t.ex. hans bin hem till kupan, finns kurser för att bli certifierad biodlare, hur skiljer man på drönare och arbetsbin, hur vet bina vilken grupp de tillhör i kupan, hur vet drottningen att hon är just – drottning osv.

Mötet i Tuve Bergmans trädgård avslutades med ett besök i slunghuset och naturligtvis inköp av hans fantastiska honungsproduktion.

Text: Jan Hjert Foto: Göran Martelius

Ulla Stenfeldt (fr.v), Annika Ågren och Gunilla Lundström hade bara bifall till övers för denna mötesdag i föreningens historia.

 

Tore Bergman ”undervisade” mötesdeltagarna i den ädla konsten att framställa honung.

 

Tuve Bergman i det s.k. slungrummet.

 

Lotte Möller (fr.v.), Eva Martelius och Hans Widing med sina honungsfynd.

Öl, raketer och stadsvandring på historisk mark

Guiden i Stralsund med sin svenska flagga framför en byst av Gustav II Adolf.

Regnet välkomnade Skånes Journalistseniorer när de gjorde sin fjärde utlandsresa till Rügen 5-8 oktober. Det var vid första nerslaget i den vackra, lilla orten Binz som vädrets makter visade sig från sin mest tjuriga sida när seniorjournalisterna skulle äntra det lilla smalspårtåget ”Rasender Roland” på en kort tur till Stettin.

Tåget var dock så knökfullt med passagerare att man inte såg ut genom de små fönstren, men framåt gick det i r a s a n d e fart i alla fall. En ganska trång upplevelse som första intryck på tysk mark efter en märklig lunch där några av deltagarna fick inta språnglunch på en av Aldis kunddiskar i just Binz.

Efter denna skakande upplevelse morrade några av deltagarna att de inte fått se den 370 m långa träbryggan i Binz; tillbaks alltså från avstigningsplatsen i Stettin till Binz och den långa bryggan som skymtade i regndiset.

Vädrets makter visade sig dock återstående dagar på sitt soligaste humör och söndagens stadsrundtur i Stralsund bjöd på många historiska svenskminnen med en utmärkt liten tant som guide, som viftade med sin svenska flagga i högsta hugg.

Stralsund är sedan år 2011 huvudort i den då nybildade Landkreis Vorpommern-Rügen i förbundslandet Mecklenburg-Vorpommern. Stralsund var i svensk ägo från den Westfaliska freden 1648 till 1815, då området avträddes till Preussen för en större summa pengar. Under perioden 1720-1815 var staden säte för den svenske guvernören i Pommern. Det finns talrika svenskminnen i Stralsund. År 2002 togs den gamla stadskärnan i Stralsund upp på Unescos världsarvslista. Staden hade 57 670 invånare år 2010. Den anlades 1234 och tillhörde från 1278 Hansan och har alltid varit en betydande sjöfartsstad. I Stralsund finns i dag skeppsvarv, den tyska marinens tekniska skola, bryggeri samt arbetsmarknadens försäkringsanstalt, som är den största arbetsgivaren. Genom sitt läge vid Östersjön och stadens historia är Stralsund en viktig turistort i norra delen av förbundsrepubliken. Malmö är en av Stralsunds vänorter. Det imponerande havsmuseet Ozeaneum och smakfull ölprovning stod också på programmet denna dag.

Greifswald stod först på programmet på resans tredje dag. Staden anslöt sig 1278 till privilegierna för de tyska städer som senare skulle bilda Hansan. 1451 kodifierades dess fria författning av borgmästaren Rubenow. På hans initiativ grundades stadens universitet år 1456. 1631 erövrades Greifswald av svenskarna. Staden ingick som en del i Svenska Pommern under åren1648–1815. Under svenska tiden var staden flera gånger utsatt för belägringar och erövringar, 1659, 1678-79, 1711-20 och 1807. Universitetets nuvarande huvudbyggnad tillkom under svensktiden på 1740-talet, då för övrigt många svenskar studerade där. I universitetsaulan som andas senbarock hänger en stor bild på Gustav III. Svenska studenter som Lasse Lucidor och lärare som Thomas Thorild (verksam där 1795-1808) trivdes i Greifswald under svensktiden. Åren 1941–1945 var Åke Ohlmarks lärare vid universitetet. Han lämnade sin post för att återvända till Sverige ett par veckor innan Sovjetunionens armé intog staden under andra världskriget. Han återvände inte efter krigsslutet, eftersom han var emot det då införda kommunistiska styret. Efter Tysklands återförening har stora insatser gjorts för att renovera och återuppbygga staden. Under 1990-talet tredubblade universitetets studentantal. Däremot har några tusen invånare flyttat eftersom arbetslösheten i östra Tyskland varit högre än i de västra delarna av landet.

Idag har Greifswald ett av Tysklands lägsta åldersgenomsnitt och är en bra studentstad. En förening för svenskar har bildats och den största festivalen om nordisk kultur utanför de nordiska länderna (Nordischer Klang) tar plats i Greifswald varje år. Detta berättade en mycket påläst och entusiastisk guide under förmiddagspasset med journalistseniorerna.

Efter besöket i Greifswald bar det iväg till ön Usedom och Mecklenburg-Vorpommens största tekniska minnesmonument, raketmuseet i Peenemünde. En mycket påläst guide berättade mer om gripande människoöden här än om tekniska fakta. Detta var ju Wernher von Brauns ”raketlekplats” som efter krigsslutet 1945 förde honom till USA som rymdteknologins anfader.

Sista dagen på den tyska resan gjordes ett besök på Ostsee Zeitung i Rostock före avfärden mot svenska landområden. Ett uppskattat besök som tyvärr fick allt för få minuter till förfogande. De 36 deltagarna i denna utlandstripp var i stort sett nöjda med sina upplevelser och intryck; dock tyckte några att raketmuseet och ett ansträngt program var något att fundera på inför kommande utlandsfärd om några år.

Text: Jan Hjert Foto: Göran Martelius

Klicka på en av bilderna för att se dem i större format. Bläddra med de små pilarna i höger- och vänsterkant. Stäng med krysset i övre högra hörnet. Starta bildspel genom att klicka på den lilla pilen till vänster om krysset i övre högerhörnet.

Visioner som förvandlade Malmö

Ilmar Reepalu.

Malmö var i utförsbacken redan på 1970-talet. Under några år minskade stadens befolkning med 40 000 invånare.
– Frågan gällde om vi skulle kunna vända nedgången och förändra synen på staden, sa förre kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu, gäst vid Skånes Journalistseniorers höstmöte den 21 oktober. Mötet inleddes med lunch på Restaurang Årstiderna vid Stortorget i Malmö.

Ilmar Reepalu berättade om sin politiska gärning som förvandlat den gamla industristaden till en modern metropol, andra största efter Köpenhamn i Öresundsregionen.

Han kom till Malmö 1971 som utlånad arkitekt från VBB i Göteborg, ett konsultföretag för utbyggnad av infrastruktur. Där hade han jobbat med generalplaner både för Oslo och för Varberg. I Malmö skulle han främst syssla med den planerade storkommunen med de sammanförda kranskommunerna.

Men planerna sprack, främst därför att Lomma inte ville bli en del av Malmö.

– Vid samma tid bildades Opec och oljepriserna steg med närmare 300 procent, konstaterade Ilmar Reepalu. Det slog hårt mot flera av stadens basindustrier som textil och cement. Folk blev arbetslösa och invånarantalet minskade.

– På den tiden fanns det en speciell maktbalans i kommunen. Socialdemokraterna styrde politiskt men partiet delade med sig av makten genom att ta in borgerliga politiker som tongivande i vissa nämnder. Det gjorde att politiken sköttes utan alltför många konflikter.

Lugnet försvann vid valet 1985 när det blev borgerlig majoritet i fullmäktige och Carl P Herslow och Skånepartiet kom in.

– Valdebatten hade varit aggressiv och vi förlorade röster till Herslow. Samtidigt blev 80-talet ett nytt förlorat decennium för Malmö. Kockums försvann till stora delar och Cementa flyttade till Gotland. Trenden fortsatte i början av 1990-talet med 26.000 förlorade jobb, vart fjärde arbetstillfälle.

När socialdemokraterna fick egen majoritet förstod Reepalu att detta var chansen att förändra Malmö i grunden. Men först var det svåra frågor som måste besvaras.

– Den första gällde hur vi skulle komma bort från konfrontationspolitiken. Den andra hur vi kunde förmå näringslivet att ta egna initiativ. Beslutet om Bron hade fattats.

Men den fasta förbindelsen över Öresund hade många negativa kritiker.

–  Därför gällde att definiera om Bron så att även människor som såg den som ett miljöhot kunde acceptera den. Bron kom också att förändra synen på Malmö som en gammal skitig industristad på dekis.

Ilmar Reepalu insåg dock att Bron inte var nog. För att förvandla bilden av Malmö till något positivt måste andra strukturer i staden ändras.

– Vi förstod att framtiden handlade om hållbarhet och ekologi och frågan blev då om vi kunde förvandla våra gamla industriområden till något hållbart, miljöneutralt och attraktivt. Bomässan Bo01 skulle hållas på Ön i Limhamn men vi beslutade att flytta den till Västra Hamnen i stället och bygga ett fint, miljöneutralt bostadsområde nära centrum.

För Ilmar Reepalu var detta bara början. Han visste att det behövdes mer för att förändra bilden av Malmö. Staden hade en stor andel äldre invånare. Nu behövdes det ungdom och kultur.

– Högskolan blev ett avgörande lyft. Den tillförde Malmö 25.000 studenter och präglar nu bilden av staden. Kulturinstitutionerna i den gamla Chokladfabriken hjälper till och SVTs flytt in till Kockums gamla lokaler ger ytterligare atmosfär åt centrum.

Mot slutet av sitt anförande berörde Ilmar Reepalu ett känslomässigt svårt inslag i sitt politiska liv.

– Skriverierna om min påstådda antisemitism är nog det som har varit jobbigast under min politiska karriär. De tycks aldrig ta slut trots att så många av påståendena är direkt felaktiga och andra bygger på vinklade tolkningar.

Problemen kom i samband med Davis Cup-matchen som skulle spelas i Malmö och där Israel var den ena av nationerna.

– Det framställdes som att det var jag som inte ville att Israel skulle spela i Malmö när det i själva verket var polisen som inte kunde garantera säkerheten i Baltiska Hallen. Polisen förutsåg att AFA-grupperna skulle skicka hit sitt folk för att demonstrera.

Ilmar Reepalu har trätt tillbaka från kommunalrådsposten i Malmö men han är aktiv på andra håll. Just nu arbetar han bl.a. med miljö- och hållbarhetsfrågor i EUs regi.

Oktobermötet, som även kallas lilla årsmötet, behandlade avslutningsvis en fråga om reseersättningar till ledamöter i styrelsen vid styrelsemöten. De församlade godkände en ersättning som baseras på lokaltrafikens taxa.

Text: Tuve Bergman Foto: Göran Martelius

Högskolan blev ett avgörande lyft, sa Malmös förra kommunalråd Ilmar Reepalu som talade inför ett fyrtiotal medlemmar i SkJS, bland dem ordförande Jan Hiert och Eva Martelius.

 

Ilmar Reepalu berättade om sina politiska visioner som förändrade Malmö.

 

Tuve Bergman antecknar flitigt. Bredvid honom Catrin Wolf-Watz.

 

Vid främsta bordet bl a Annika Ågren, Christina Gustafson, Håkan Malmström och Tore Rystedt.

Unga entusiaster mötte ärrade veteraner

Onsdagen den 20 november gjorde Skånes Journalistseniorer ett besök på Skurups folkhögskola och journalistlinjen därstädes. Ärrade veteraner fick en mycket intressant eftermiddag tillsammans med unga entusiaster. De grå pantrarna fick bra kunskap om hur studierna bedrivs här.

Skurups folkhögskolas journalistlinje är en av Sveriges främsta journalistutbildningar. Eleverna förbereds för ett yrkesliv inom såväl tidning som radio, TV och webb. Huvudfokus är det journalistiska berättandet – att berätta sin historia så att det skapar nyfikenhet och intresse. Journalistlinjen sätter praktik framför teori. Det innebär att man varje dag arbetar med konkreta uppgifter. Under utbildningen får också eleverna sex veckors praktik på en nyhetsredaktion.

Vid vårt besök var det ”Journalistik och webb” som gällde.

Vi fick träffa webblärare och mediansvariga, prata med elever och slutligen en välmatad frågestund.

Just den vecka och den dag vi besökte folkhögskolan var det ”webbträning och utbildning” som stod på agendan. Webbläraren Henrik Kilefors förberedde eleverna på hur det kan vara att skriva för webben. Övningar görs under webbutbildningen med preparerade nyheter och eleverna får också under webbveckorna en lektion i kriminaljournalistik av skicklige kriminalreportern Per Lindelöw och hur just denna genre inom journalistiken ska uttryckas på webben.

Det blev många intressanta frågor och svar som korsade luften när veteranerna ställdes mot de unga journalisteleverna; är det ett liv framför datorn som väntar i yrkeslivet på dem och ingen kontakt med verkligheten utanför redaktionslokalen? Kommer webbjobben att öka i takt med att papperstidningen går mot en säker död? Är det enbart webbjobb som väntar på journalisteleverna, eller kommer det att finnas andra nischer för dem (fackpress, radio och tv, dagspress, veckopress osv).

Linjeledaren Maja Ljung på journalistlinjen på folkhögskolan tog därefter med veteranerna på en rundtur på skolan och berättade då bl.a. att sedan starten 1888 har Skurups folkhögskola blivit ett av Sveriges viktigaste lärosäten för utbildning av framtidens kulturarbetare. Många av skolans profilutbildningar har ackumulerat kunskap och erfarenheter under många år och fortsätter ständigt att utvecklas.

2010 firade Skrivarlinjen 25 år och 2011 firade Filmlinjen sitt 25-års jubileum. Den nybyggda amfiteatern står nu också färdig och redo att ta emot 200 gäster till konserter och andra scenarrangemang.

Maja Ljung berättade vidare, att skolans olika utbildningar är: Allmän linje för den som vill skaffa sig gymnasiekompetens. En fördjupad ettårig kurs i dokumentfilm. Hösten 2013 körde man igång en uppdaterad filmlinje.

Vidare Journalistlinjen; en produktionsinriktad utbildning som täcker branschens alla områden. Som om detta inte skulle vara nog finns även Musiklinjer med jazz, rock och folkmusik samt en Skrivarlinje där eleven kan utveckla sitt författarskap tillsammans med andra.

Klart är att vi veteraner fick en mycket god inblick i hur framtidens journalister utbildas och hur de ser på yrket i ett framtidsperspektiv. Och med vilken bredd en modern folkhögskola arbetar i Sverige 2013.

Text: Jan Hjert

Rekord vid jullunch

Bl a Peter Palmkvist och Lars Ramklint låter sig väl smaka av julmaten.

God mat och otvungen samvaro präglade Skånes Journalistseniorers jullunch på restaurang Årstiderna i Malmö den 11 december. Hela 47 deltagare deltog i lunchen – nytt rekord! Måltiden innehöll en smaklig silltallrik, en buffé med skinka, Janssons frestelse, revbensspjäll, lax och rödkål plus en mandelmussla med kaffe som avslutning.Dagens enda begivenhet förutom bordets håvor var den frågesport som ordförande Jan Hjert hade funderat ut. Frågorna spände över vitt skilda ämnesområden som teer, sport, huvudstäder, Toblerone, Emmypriser och byggnadsverk. Kunnigast på frågorna visade sig Guje Mattisson och Annika Ågren vara. De vann förstapriset – gratis jullunch med allt betalt.

Text: Tuve Bergman Foto: Göran Martelius

Julbuffén lockade Erik Eriksson tillsammans med Nils och Ulla Stenfeldt.

 

På gaveln sitter Britt och Bo Nordbeck.