Nej, vi såg ingen grönfläckig padda och berguven Bernhard ville inte visa sig. Men vi fick se Malmös högsta vattenfall, 12 meter högt, när vi fick komma ner i den stora hålan på Limhamn.

32 seniorer lockades med till Limhamns kalkbrott och vi hade tur med vädret. Septembersolen följde med oss ner i det 70 meter djupa brottet där mängder av kalk bröts från mitten av 1800-talet till 1994.

Med buss åkte vi ner för den branta vägen och där mötte oss dagens guide, Håkan Hjertberg, projektledare för naturreservatet.

Han berättade om ett tropiskt hav för 65 miljoner år sedan där det bland annat simmade hajar. Ännu kan man hitta hajtänder i kalkbrottet.

R F Berg stod bakom mycket i den omfattande kalkbrytningen, som hade sin storhetstid på 1960-talet. I dag står Berg staty på Limhamn.

Ur kalkbrottet pumpas 300 000 liter vatten varje timme. Utan pumpning hade det stora hålet varit en sjö. Två mindre sjöar finns som anlades för att säkra vattenförsörjningen i Malmö vid andra världskriget. Vattnet är rent och där finns verkligt stora ålar som är 80-90 år gamla. Badning är inte att rekommendera.

Kalkbrottet utgör en egen klimatzon och har unik flora och fauna. Pilgrimsfalken såg vi inte men väl tornfalk och brun kärrhök.

För fyra år sedan flyttade berguven Bernhard in. Hans käresta Bianca har dock försvunnit. Den rödlistade grönfläckiga paddan har etablerat sig i kalkbrottet. Och där finns rådjur, harar och tyvärr en rävfamilj, som går hårt åt sjöfåglarna.

Marken är näringsfattig och det växer långsamt också bland de växter som kommer från Malmöbor som olovligen tippat trädgårdsavfall i hålet.

Vissnade exemplar av den unika charlatantisteln fick vi se. Håkan Hjertberg berättade om fynd av gulört, som inte alls ska växa på våra breddgrader men i kalkbrottet finns den. Havtorn trivs så väl att bestånden måste gallras.

Cementtillverkningen i Limhamn upphörde stegvis under 1970-talet eftersom våtmetoden som användes var mycket energikrävande. I stället fraktades råvaran till Slite på Gotland. Där används torrmetoden som är billigare.

Under vår rundvandring såg vi ”brottets bana”, den räls som kalkvagnarna kördes på. Kalken skulle till hamnen på Limhamn och åkte genom Limhamn på tåg var tjugonde minut till förtret för folk och trafik. På 60-talet byggdes en tunnel, som finns kvar men är stängd på hamnsidan. Det står en halv meter vatten i tunneln men det hindrade inte medlemmar i föreningen ”Tillträde förbjudet” att ta sig in.

Kalkbrottet är naturreservat och är inte öppet mer än för forskare och vid de guidningar Malmö kommun ordnar.

Guidningen för Skånes journalistseniorer avslutades med lunch på Kajutan på Limhamn. Till fisken där konstaterades att vi fått uppleva något unikt och fått komma ner i den 1 300 meter långa hålan där troligen inte så många skåningar varit om de inte var med och bröt kalk när det begav sig.

Text: Ingrid Nathéll

Foto: Lars-Erik Andersson, Tore Gillberg, Göran Martelius och Marianne Rosén

Tore Gillberg har även berättat om detta besök i Sydöstran: Utflykt miljontals år tillbaka.

Klicka på en av bilderna för att se dem i större format. Bläddra med de små pilarna i höger- och vänsterkant. Stäng med krysset i övre högra hörnet. Starta bildspel genom att klicka på den lilla pilen till vänster om krysset i övre högerhörnet.