Denna sida är återvunnen från Wayback Machine. Dessvärre saknas de flesta bilderna.

Smärtsamt när tidningar går samman

Den 21 januari gästades seniorerna av Hedvig Juhasz Toth och Jan Samuelsson från Helsingborgs Dagblads respektive Sydsvenskans journalistklubbar.De utfrågades av föreningens styrelseledamot Peter Palmkvist. Ett trettiotal av föreningens medlemmar och anhöriga deltog i mötet på Årstiderna i Malmö.

Många slutade med sorg i själen när SDS och HD gick samman. Företagsledningarna skapade en organisation för att kunna säga upp de människor man ville bli av med och konstruerade nya tjänster för dem man ville behålla.

De fackliga företrädarna för Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad skrädde inte orden när de berättade om sammanslagningen av tidningarna vid ett möte med Skånes Journalistseniorer.

– Det var totalt 68 tjänster som försvann. Även om de allra flesta valde att sluta med avgångsvederlag var det hälften av våra medlemmar som gjorde det mot sin vilja, konstaterade Jan Samuelsson, facklig företrädare vid Sydsvenskan.

– Som facklig organisation kan vi inte vara nöjda när så många slutar med sorg i själen.

Hedvig Juhasz-Toth, klubbordförande vid Helsingborgs Dagblad, tycker att sammanslagningen gjordes från fel utgångspunkter.

– Man började i fel ända genom att först bestämma hur mycket pengar man ville tjäna och sedan dela resten med kostnaden för en journalist. Så fick man fram det antal tjänster som skulle vara kvar på tidningarna.

– Men det är självklart att en sådan bemanningsplan inte kan fungera. Redan dagen efter att fyra fotografer hade slutat fick man t ex börja ta in vikarier.

Förändringarna har det senaste decenniet helt omformat tidningarna. Vid sekelskiftet hade Sydsvenskan ca 270 medarbetare på redaktionen. I dag har man ca 100. För Helsingborgs Dagblad är motsvarande förändring 146 medlemmar i fackklubben för 11 år sedan, en siffra som idag är nere i 80.

Journalistfacken anser att en del av besluten är rent politiska. Från början hade man t.ex planerat att lägga all redigering i Malmö men ändrade sig och placerade nattredigeringen i Helsingborg.

– Organisatoriskt är det idiotiskt.  Den motivering till helomvändningen, som vi fick, var att det var viktigt att lamporna skulle fortsätta att lysa på HD i Helsingborg. Enda rimliga förklaringen är att man inte vill utarma HDs redaktion i  Helsingborg allt för mycket, ansåg Jan Samuelsson.

Hedvig Juhasz-Toth tycker att avdelningarna för opinion och kultur tillhör de områden vid HD som riskerar att utarmas i den nya organisationen.

– Vi får fantastiska reportage från DN och SDS men fru Nilsson i Bjuv vill också läsa om det som händer runt hörnet.

Avgångsvederlagen är mycket snålare tilltagna nu än under tidigare bantningar vid t ex Sydsvenskan.

– Nu handlar det om tre eller max fyra månadslöner för dem som tvingas skriva på avtalen där de avsäger sig rätten till förtur, berättade Jan Samuelsson. Även om det är frivilligt att skriva på blir det ett tvång för den som står långt ned på turordningslistan och vet att hon/han kommer att bli uppsagd i vilket fall som helst. Tidigare erbjöds avgångsvederlag på upp till ett par år.

Det är sagt att SDS/HD i framtiden ska vara lokal, digital och opinionsbildande. Hedvig Juhasz-Toth tror att det kommer att beröra SDS mer än HD.

– Det blir en kulturkrock på samma sätt som när vi gick ihop med Nordvästra Skånes tidningar för 12 år sedan. Sydsvenskans medarbetare är vana vid att utöver lokal bevakning också kunna göra stora fina reportage. Men nu ska det lokala reportaget dominera.

Hur fungerar det med bemanningsföretaget Kompetens i Skåne – KIS – som servar båda tidningarna med personal?

– De som jobbar på KIS är inte så nöjda och det kan jag förstå, sa Jan Samuelsson. Det känns konstigt när jag sitter och jobbar tillsammans med någon som gör samma jobb som jag men som har 5.000 kr mindre betalt i månaden. Det är en skamfläck.

Hedvig Juhasz-Toth och Jan Samuelsson var överens om att framtiden för SDS och HD känns osäker. De ville inte spekulera i papperstidningens chanser att överleva.

Tuve Bergman (text)

Göran Martelius (foto)

Skissernas museum – en framgångssaga

Onsdagen den 18 februari besökte ett trettiotal medlemmar och anhöriga den ombyggda 80-årsjubilerande Skissernas museum i Lund.

27.000 konstnärliga verk finns redan i samlingarna. Nu väntar jubileumsfirande efter 80 års verksamhet och en ombyggnad som innefattar en splitter ny restaurang där gästerna ska kunna koppla av efter besöket.

Guiden Linda Söndergaard berättade roande och kunnigt om Skissernas Museum i Lund när hon visade ett 30-tal av Skånes Journalistseniorer runt i samlingarna.

Museet kommer under ombyggnaden att hållas stängt i ett år och öppnar åter efter sommaren 2016. Under året ska även utställningarna hängas om och rummen delvis disponeras på annat sätt.

Prins Eugen var en de första svenska konstnärerna som skänkte skisser till museet. Det bröt isen och därefter var det många som bidrog till samlingarna

– Det mesta här är skisser som förbereder det färdiga konstverket men ibland är skillnaden hårfin. Det händer att skissen stannar på skisstadiet och aldrig färdigställs.

Som exempel visade Linda Söndergaard Isaac Grünewalds jättelika skiss från början av 1900-talet. Konstnären målade den som ett bidrag till en tävling om utsmyckning av bröllopssalen i Stockholms rådhus. Skissen är målade i ett vackert ljus med nakna människor i mjuka former som svävar mitt i bilden.

Tävlingsjuryn godkände inte Grünewalds förslag,(bilden). Gestalterna hade för mörkt hår, tyckte man. I samma sal – den svenska – finns ett roande verk. Det kom till när man ville ha ett nationalmonument framför riksdagshuset. Året var 1910 och arkitekten Sven Boberg lämnade in ett förslag i form av en skulptur föreställande Moder Svea sovande på tronen. Om hon bara sover eller är berusad är svårt att avgöra. Ur hennes stövelskaft tittar huvudena av Karl Xll och Gustav ll Adolf upp. Sven Boberg lär ha rekommenderat att statyn skulle placeras så nära ingången till riksdagshuset att ingen politiker skulle kunna ta sig in.

Skissernas Museum visar sina samlingar i olika salar. Här finns den svenska salen, den franska och den mexikanska men även aktuella utställningar. I den mexikanska dominerar skisser till enorma muralmålningar med historiska motiv. Diego Riveras målning (bilden) som gjordes för att pryda en gigantisk vägg i Rockefeller Center är lysande.

– Rivera var kommunist och revolutionär, konstaterade Linda Söndergaard. Man kan fråga sig varför en institution som Rockefeller Center valde att vända sig till honom. När han presenterade sitt förslag ville inte Rockefeller Center acceptera att Lenins ansikte skymtade i folkmassan. Rivera fick till sist uppföra sin målning i Rockefeller Center men den revs senare ner. Förlagan till Diego Riveras målning finns nu på Skissernas museum. Den är något av en bataljmålning där uniformerade poliser slåss med demonstrerande arbetare. ”Drive the bosses out of the union” lyder ett av budskapen på målningen.

Det berömda Skissernas museum för dekorativ konst kommer att genomgå ytterligare en renovering i samband med att uteservering byggs  med start i augusti i år.

Den franska salen var en gång gymnastiksal och det var här som allting började. Det var den första byggnaden i Arkiv för dekorativ konst som museet kallades när konstprofessorn Ragnar Josephson grundade det på 1930-talet. Här spelar skisser av Henri Matisse huvudrollen. Den enorma förlagan till Maria med Jesusbarnet härskar i rummet. Matisse var sjuk och satt i rullstol när han gjorde den och fick arbeta med sina verktyg fastbundna på en lång pinne för att nå upp till målningens olika delar. Det färdiga verket finns i Rosenkranskapellet i Vence i södra Frankrike.

I ett av rummen på Skissernas Museum finns en del av skapelseprocessen bakom utsmyckningen av  Ecosoc-salen – Rådet för ekonomiska och sociala frågor – i FN-skrapan i New York. På 1950-talet utformade svenska konstnärer den 200 kvadratmeter stora fonden i salen. Det blev en ridå som det tog 10 väverskor ett helt år att väva. Men ridån höll på att ätas upp av inpyrd rök och flamskyddsmedel och en ny fond måste skapas.

Svenska konstnärer fick i uppdrag att utforma även den nya utsmyckningen. Deras förslag visas nu på skissernas museum. Charlotte Gyllenhammar, Jonas Dalberg och Ann Edholm tillhör de konstnärer som lämnat in skisser. Det blev Ann Edholm som till slut fick uppdraget. Hennes ridå blev klar 2013 och fick namnet Dialogos. Den har ett konliknande mönster i orange och vitt, se bilden!

I höst stänger Skissernas Museum och håller stängt för ombyggnad under ett år. När museet öppnar igen kanske besökarna kan få se ännu mer av de rika skatterna med 27.000 konstskisser i form av målningar och skulpturer.

Text: Tuve Bergman  Foto: Göran Martelius

” Sedan museet grundades 1934 har konstnärer skänkt eller sålt skisser till museet och samlingarna växer ständigt, vilket betyder att ett fungerande och modernt sök- och organisationssystem är nödvändigt för att skisserna ska komma allmänheten och forskningen till nytta.”

Skrönor underhöll på årsmötet 

Stadgarna ändras för att ge alla ledamöter samma inflytande i styrelsen för Skånes Journalistseniorer. Det beslutade årsmötet den 18 mars genom att slopa systemet med suppleanter och i stället göra alla ledamöter till ordinarie.

Stadgeändringen föregicks av en viss debatt där flera seniorer pläderade för att föreningen borde behålla den gamla ordningen med ordinarie ledamöter och suppleanter. Men en stor majoritet röstade för styrelsens förslag till nyordning.

När det gäller valen omvaldes Jan Hjert som ordförande. Ulla Stenfeldt hade avsagt sig återval och i hennes ställe nyvaldes Kristina Waldén till styrelsen.

Årsmötesförhandlingarna föregicks av att skådespelaren och estradören Sigge Cederlund kåserade kring Fritiof Nilsson Piraten. Sigge Cederlund växte upp i Sjöbo, en grannby till Piratens hemby Vollsjö. Senare korsades Piratens och Sigges vägar några gånger.

– Piraten hade lovat sin pappa att han skulle skaffa sig ett hederligt yrke och det började med att han placerades som elev vid Katedralskolan i Lund, berättade Sigge Cederlund. Men han blev snart ombedd att sluta eftersom skolan inte kunde tolerera att han rökte tobak, spelade kort och drack pilsner på sin fritid.

Nästa anhalt blev Ystads läroverk men här gick det inte bättre. Piraten blev relegerad.

– Orsaken var att han hade tagit med sig piger från Köpenhamn. Det blev för magstarkt för skolan.

Nu försökte Piraten i stället att bli sjöman. Han tog värvning på en båt som gick med last till Marseille. Där upptäckte befälet att han var för ung för att jobba på sjön och därför inte kunde få någon sjömansbok. Han fick stanna ombord och knacka rost och väl hemma igen tog livet som sjöman slut.

– Men Piraten kom ihåg sitt löfte till fadern och började plugga till studenten som privatist. Han klarade det med glans men hade fortfarande inget hederligt yrke. Han frågade en kompis om vad han borde studera och fick svaret ”eftersom du redan är hårt skuldsatt får du välja något lukrativt som juridik eller medicin”.

Fritiof valde juridiken och tog en jur kand på rekordtid.

– I den självbiografiska boken Tre terminer beskriver Piraten lundatiden som ett liv i sus och dus. Men det tror jag inte på, sa Sigge Cederlund. Ingen klarar av en jur kand på fyra år och samtidigt leva loppan.

Piraten hamnade så småningom i Tranås där han startade en egen advokatbyrå. Det berättas att tingssalen var fullsatt när han skulle agera försvarsadvokat. Han hade ordet i i sin makt och pläderingarna i rätten var ofta späckade med dråpliga repliker.

Sigge Cederlund är aktiv i Piratensällskapet som har intervjuat folk som träffade författaren under hans tid i Tranås.

– Hans sekreterare har berättat att Piraten sällan fanns på advokatbyrån. Oftast satt han nere på pensionatet med ett gäng gubbar som han berättade sina skrönor för. Senare kom han in på byrån och stack till sekreteraren små papperslappar med anteckningar om vilka skrönor som hade roat gubbarna.

Under åren i Tranås fick Piraten för sig att han skulle skaffa körkort. Han sökte upp landsfiskalen som undrade om han kunde köra bil? ”Det tror jag”, svarade Piraten och landsfiskalen lät honom prova med den egna bilen. Men Piraten gasade för hårt och fick i fel växel och hamnade inne i landsfiskalens trädgård, mitt i en rosenrabatt. ”Kan ni ge mig ett enda skäl till varför jag skulle ge er ett körkort?” undrade polismannen. ”Ja, jag har namnsdag i dag”, svarade Fritiof Nilsson Piraten.

– Han fick sitt körkort sedan han lovat att aldrig mer köra bil. och det gjorde han inte heller, konstaterade Sigge Cederlund.

Skrönorna om Piraten är lika många som de han själv berättade. Sigge Cederlund har samlat några av dem i boken ”Sladderbyttebyn” som gavs ut i höstas. Här berättar han bl.a om varför Piraten aldrig blev konfirmerad – trots att han läste för prästen två år i rad.

Text: Tuve Bergman

Malmö Stadsteater 1993 till 2014

Ett trettiotal av föreningens medlemmar och anhöriga besökte 23 mars Teatermuseet i Malmö. Här visas fram till 29 mars andra delen av den retrospektiva utställningen över teaterns historia från 1993 fram till idag.

När Stadsteatern 1993 delades  i skilda  bolag omorganiserades verksamheten  i Malmö Musikteater, nu Malmö Opera  i huset på Östra Rönneholmsvägen,  som nu fyller 70, och dramatiska verksamheten Malmö stadsteater med föreställningar på Hipp och Intiman.

Symfoniorkestern flyttade till Malmö konserthus, medan dansen fick en egen scen genom Skånes Dansteater, som också visas i utställningen.

Långköraren ”Kristina från Duvemåla” med urpremiär i Malmö 1995 skildras i flera bilder och föremål. Museets chef Kjell Hansson har från eget hem tagit sin farfars gamla väggklocka och hängt ovanför en gammal brudkista från Småland som användes i musikalen.

En vägg pryds av bilder från Operaverkstans många föreställningar, bland annat ”Flygande trumman”, ”Troll i kulisserna” och ”Tusen och en natt”.

Verksamheten på Hipp inleddes i januari 1994 med föreställningen ”Schroffenstein” av Heinrich von Kleist i regi av den nya teaterchefen Staffan Valdemar Holm.

– Publiken, som var van vid att se operetter och komedier på Hipp, blev överraskade av den tunga stämningen i föreställningen, berättar Kjell Hansson. En av hedersgästerna på premiärkvällen 1994 var skådespelaren och komikern Nils Poppe.

I ett av museets rum, Skånerummet, finns en permanent utställning om denne Malmöfödde legend, senare bosatt i Helsingborg och Domsten. En annan gammal stjärna var Edward Persson.

Fjärran länder och flygvärdinnor lockade till resebranchen  

– Turismen är på gott och ont. Det är fantastiskt att få resa ut och möta nya människor och nya kulturer men ofta följer kriminalitet och droger i turisternas spår.

Det anser Raymond Schori med många år i resebranschen. Han är kluven inför resandets enorma expansion i världen. När han berättade om sina år som researrangör vid en träff med Skånes Journalistseniorer tog han upp Gambia som ett exempel.

– Jag var med om att starta turistresorna till Gambia under 1960-talet. Det var mest lärare och akademiker som deltog i de första charterresorna. Gambia hade 360.000 invånare Där fanns ingen kriminalitet, inga droger och ingen prostitution.

– Nu har landet tre miljoner invånare, främst genom inflyttning från grannländerna, och droger och kriminalitet är ett stort problem. Turismen har lockat till sig fifflarna och människorna som vill tjäna pengar genom att utnyttja andra människor.

Scanair blev en gång Raymond Schoris inkörsport till resebranschen. Han jobbade i ungdomen på en speditörfirma när ett par kompisar lockade honom att börja vid Scanair med löften om ett roligt jobb och trevliga flygvärdinnor. Än i dag tycker han att företaget var bäst i Europa när det gäller flygcharter. Vid den här tiden hade Scanair 1100 anställda och chartertillstånd för nästan alla intressanta destinationer.

-Jag fick börja på Bulltofta men snart befann jag mig i Alicante eller Rimini för att ta emot våra passagerare och se till att de fick det bra efter ankomsten. Senare hamnade jag på Kanarieöarna som hade blivit ett populärt resmål. Vi hade 36 plan som landade där varje vecka.

Tiderna blev kärvare för Scanair. SAS började ta över chartertillstånden och lämnade bara kvar de olönsamma till Scanair. Bolaget lades ned.

Raymond Schori fick jobb som försäljningschef på TT-line och senare som marknadschef vid Euroway.

– Men vid det här laget kunde jag branschen och tyckte att det var dags att starta eget. Jag arrangerade resor och konferenser, ofta till sjöss. Det gick bra 12-13 år men sen kom katastrofen med Estonia och marknaden dog över en natt. Jag hade ett 40-tal konferenser inbokade men alla bokades av inom några dagar.

Han har fortfarande bra koll på trenderna och det som är bra eller dåligt i branschen. Köpa hus i utlandet är inget Raymond Schori rekommenderar.

– Det är alltför osäkert. Plötsligt får en ny regering för sig att införa nya pålagor för utländska fastighetsägare. Det har redan hänt i Spanien och diskuteras i Frankrike. I stället går det att hitta billiga lägenheter att hyra under lång tid.

– Jag känner ett par som har hyrt en lägenhet på Cypern i 18 år. De betalar 30.000 kronor för två personer under tre månader. Det gäller att hyra under vintern när lägenheterna är billiga. Detsamma gäller kryssningar som också är billigast under vinterhalvåret.

Raymond Schori ser tjusningen med turismen men även nackdelarna. År 1950 åkte 22 miljoner människor i världen utomlands. I dag är det över en miljard som turistar.

– Det är klart att det medför enorma påfrestningar för miljön. Bara flygresandet ökar med 4-5 procent om året och vi vet ju hur mycket flygets utsläpp skadar miljön.

Text: Tuve Bergman

Det svåra livet blev en framgångssaga    

Karen Blixens liv var ingen dans på rosor. Hennes pappa tog sitt liv sig genom hängning när dottern var i 10-årsåldern. Hennes svenske make baronen Bror Blixen-Finecke var en notorisk kvinnojägare som vägrade ta ansvar för deras gemensamma livsprojekt – den afrikanska farmen. När Karen återvände hem efter 17 år i Kenya var hon utfattig.

Det berättade guiden Lene Brandt för ett tjugotal av Skånes Journalistseniorer vid besöket på Blixen-museet i Rungstedlund på Själlands östkust. Museet var tidigare författarens barndomshem och sista fristad. Utsikten mot Öresund är fantastisk och det är lätt att förstå att det är en plats att återvända till.

Vad var det som gjorde att Karen Blixen övervann svårigheterna och senare blev en av Danmarks främsta författare?

– Hon hade starka konstnärliga anlag och fann i berättandet sitt rätta element, förklarade Lene Brandt. Hennes första ambition var att teckna och måla och hon antogs vid konstakademin. Men ända från barndomen berättade Karen Blixen fantasifulla historier, först för sin syster i deras gemensamma barnkammare, senare för gästerna vid farmen i Kenya och så småningom för miljoner läsare över stora delar av världen.

Först sedan Karen Blixen kommit hem från Afrika i början av 1930-talet inleddes  författarkarriären. Framgångssagan började i USA 1934 med boken Seven gothic tales.

Den danska läsekretsen hade ännu inte insett hennes storhet. Men 1937 kom hennes kanske mest kända bok Den afrikanska farmen som hon skrev parallellt på danska och engelska.

Två Oscar-belönade filmer, ”Den afrikanska farmen” och ”Babettes gästabud”, bygger på hennes texter. Historien om ”Babettes gästabud” i regi av Gabriel Axel är en novell från 1958.  Berättelsen publicerades först på engelska i tidskriften The Ladies Home Journal.Filmen fick 1987  Oscar för bästa utländska film.

Som barn levde Karen Blixen ett ganska instängt liv med sin mor och syskonen. Undervisningen sköttes i hemmet. De 17 åren i Afrika med kaffeplantagen i Kenya är det stora undantaget. Mötet med en annan värld och en annan kultur måste ha berikat hennes liv och fantasi. Men hon återvände sedan till Rungstedlund och levde där resten av sitt liv. Här föddes hon 1885 och här dog hon 1962.

 Till museet hör en stor park med ett fredat fågelreservat. Under sommaren betar korna i hagarna och även den som är lite trött kan ta sig fram längs stigarna, här finns gott om bänkar att vila på.

Även Karen Blixen vilar här. Hon ligger begravd i parken under ett stort bokträd.

Text: Tuve Bergman

Vårsäsongen avrundades med ett besök på Moderna Museet i Malmö, onsdagen den 3 juni, där vi besökte den pågående Nils Dardel-utställningen.

Dardel målade med döden ständigt flåsande i nacken

Starkt påverkad av ett svårt hjärtfel sedan unga år men med en rastlös energi och stor skaparkraft gjorde Nils Dardel sitt liv till en kamp mot klockan. Han var väl medveten om att hans liv skulle bli kortare än de flesta andras.

När Skånes journalistseniorers besökte Dardel-utställningen på Moderna museet i Malmö 3 juni uttryckte många av de drygt 30 deltagarna spontan entusiasm för utställningen med varje verk av sällsynt hög kvalitet.

En scharlakansfeber i 16-årsåldern gav Nils Dardel ett förstorat hjärta som präglade hans tillvaro. Men trots sjukdomen höll han ett rasande tempo genom livet.

– Vännerna berättade att när han mådde riktigt dåligt kunde man på bröstkorgen se hans hjärta arbeta, berättade museets guide Cathrine Olsson.

Tidvis levde Nils Dardel självdestruktivt med alkohol och droger och i ett rastlöst arbetstempo. Hans hustru, Thora Dardel, har berättat att han målade även när det arrangerades fester i det Dardelska hemmet.

Moderna Museets guide Cathrine Olsson berättade att verket ”Den döende dandyn” kom till efter att Dardels kärlekshistoria med Nita Wallenberg hade fått ett abrupt slut.

 

I mitten på denna tavla står Nils Dardels svärfar Axel Klinckowström med en hängiven svärson i armkrok och omgiven av dottern Thora då gift Dardel och hennes syskon.

Nils Dardel kom till Paris redan 1910 – 22 år gammal – och mötte nya intressanta formspråk. Han testade de flesta av den internationella konstvärldens riktningar och -ismer i  det tidiga 1900-talet.  Dardel provade symbolism, kubism och expressionism. Han studerade i perioder för Matisse och Cezanne men blandade de olika ismerna som det passade honom i en helt egen stil.

En av Dardels och utställningens mest kända målningar, ”Den döende dandyn”,  målades 1918 efter ett besök i Japan och en resa hem med transsibiriska järnvägen genom ett Ryssland mitt i revolutionen.

Nils Dardel hade just tvingats lämna sin stora kärlek Nita Wallenberg sedan hennes fader Gustav Wallenberg vägrat att godkänna honom som måg.

På målningen ligger Dandyn med handen på sitt arma hjärta utsträckt omgiven av kvinnor.

De djärva färgskalorna tillhör Dardels kännemärken. Många av målningarna påminner om drömbilder i gränslandet mellan verklighet och fantasi.

I ”Crime passionell” är färgerna sprakande och påminner om en orientalisk matta.

Erik Eriksson och några deltagare tar igen sig under visningen.

Dardel hade stark känsla för det dramatiska. När Svenska baletten öppnade i Paris 1920 gjorde han scenografin till föreställningen ”Dårhuset” som inspirerats av författaren Pär Lagerkvist som blev en nära vän nära vän till konstnären.

Nils Dardel kände sig länge underskattad i Sverige. De svenska kritikerna betraktade honom som lite udda. Men han hade en kraftfull försvarare i Pär Lagerkvist, som under en tid var redaktör för tidskriften Ord och Bild.

Men det var först med två retrospektiva utställningar i Sverige 1939 som Dardel fick sitt stora genombrott och erkännande. Kritikerna och publiken var överens om att han var en lysande unik konstnär.

Hans Widing, i mitten bland åhörarna, med vitt papper i handen, berättade om sitt möte och intervju med finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos som då ägde tavlan ”Den döende Dandyn”. Roos köpte tavlan för tre miljoner, sålde den fyra år senare för tretton miljoner till finansmannen Hans Thulin. Nu ägs den av Moderna Museet.

Under stora delar av sitt liv pendlade Nils Dardel mellan Paris och Sverige. I Paris levde han ett självförbrännande hektiskt liv. Till Sverige kom han för att vila.

Han vistades ofta på nära vännen Rolf de Marés slott Hildesborg utanför Landskrona. Rolf de Maré var konstsamlare och mecenat. Stora delar av den utställning som nu visas på Moderna museet kommer från hans donation.

De sista åren av sitt liv levde Nils Dardel på andra sidan Atlanten. Han gjorde långa resor till Guatemala och Mexiko. Han dog 1943 på ett konstnärshotell i New York  vid blott 55 år.

Men Nils Dardels konst lever vidare. För ett par år sedan såldes hans vackra naivistiska målning ”Vattenfallet” för 24 miljoner vid en auktion i Stockholm, det högsta priset någonsin för en svensk målning.

Text: Tuve Bergman  Foto: Göran Martelius

Larne Wallisson i samtal med Lasse Holmström. T h Staffan Söderberg.

Tuve Bergman, Christina Kallum, Jan Hjert och Yvonne Hjert tar del av guiden Cathrine Olssons berättelse om Nils Dardel.

Stilen i politiken maktens symbolik

Onsdagen den 2 september inledde vi höstens verksamheten i nya möteslokalen Rådhuskällaren vid Stortorget i Malmö med föredrag av stilexperten Barbro Hedvall.

Klädstilen i sig är inte det mest intressanta utan kopplingen mellan makt och stil. Hur makthavarna träder fram inför oss och vad det är de vill säga oss.

Barbro Hedvall, författare och mångårig ledarskribent på Expressen/DN, berättade om sin fascination för kopplingen mellan stil och politik när hon träffade Skånes Journalistseniorer vid ett möte på Rådhuskällaren i Malmö. Tillsammans med Göran Greider har hon skrivit boken ”Stil & politik”.

– Under Sveriges stormaktstid på 1600-talet riktade sig makthavarna nedåt. De markerade tydligt vem som var rikast och mäktigast. Det var Ludvig XIV:s outfit som gällde med guldbroderade knäbyxor och eleganta hattar och peruker.

Konceptet klarade sig fram till franska revolutionen. Därefter gick det inte att alltför tydlig visa upp sin maktfullkomlighet. När den borgerliga makthavarna tog över på 1800-talet blev det i stället svarta kostymer och vitt runt halsen som blev de politiska symbolerna.

– Men det är ju de borgerliga herrarna som styr i politiken, konstaterade Barbro Hedvall. Kvinnorna kommer inte in i riksdagen förrän 1922. Arbetarna syns knappt alls i historien än mindre arbeterskorna. Och när vänsterns folk blir makthavare är de klädda som de borgerliga – i svart och vitt runt halsen.

Det är först på 1960-talet som folkets krav på sina representanter ändrar deras klädstil. Nu ska de se ut som vi gör.

– Farbrorsväldet bröts och kavajtvånget lättades och moderata politiker kunde sluta med de mörkblå kavajerna. För kvinnor gällde länge kjoltvånget i riksdagen. Den första kvinnan som vågade komma till jobbet i långbyxor var s-politikern Birgitta Dahl. Bland manliga s-politiker gällde länge ombudsmannastilen – gråbeige och anonymt.

Barbro Hedvall hade noterat att klänningen är på väg tillbaka. Typexemplet är Annie Lööf som ofta använder klänning på jobbet. Stilen bland svenska politiker har blivit allt mer utslätad. I dag är det sverigedemokraterna som skiljer sig från mängden genom att vara mest välklädda med pomaderat och välfriserat hår.

Bland internationella makthavare utmärker sig Angela Merkel i sin genomtänkta och sobra klädstil.

– Hon har alltid raka långbyxor och kavaj men aldrig handväska. Det behöver inte en makthavare ha. Någon i kretsen runt henne/honom har till uppgift att ta hand om det praktiska. Margaret Thatcher var ett undantag. Hon släpade alltid runt på en handväska men det var nog för att hon ville framstå som en pendang till drottning Elizabeth som också alltid bär på en handväska.

Barbro Hedvall framförde ett krav på de svenska politikerna:

– Eftersom de ska företräda oss tycker jag att det är rimligt att de är snyggt och propert klädda.

Text: Tuve Bergman

Barbro Hedvall  har även varit politiskt sakkunnig vid arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen och förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-Förbundet. Hon är en återkommande gäst i Sveriges TV-soffor och en engagerad samhällsdebattör.

Tidiga krigsminnen formade Pierre Schori

Onsdagen den 30 september fick vi besök av politikern och författaren Pierre Schori, som har gjort succé med sin senaste bok ”Minnet och elden”. Schori var kabinettssekreterare 1982–91, riksdagsledamot 1991–99, biträdande utrikesminister (biståndsminister) 1994–99, ledamot av Europaparlamentet 1999–2000 och chef för Sveriges FN-representation i New York (FN-ambassadör) 2000–04. För närvarande är han ordförande i Olof Palmes Minnesfond och i svenska ECPAT.

Två tidiga minnen har format Pierre Schoris liv. Det första är den stora eldsvådan i Köpenhamn när Gestapo-högkvarteret bombades av engelska flygplan. Sexåringen såg elden och röken från ett fönster i föräldrahemmet på Norra Vallgatan i Malmö. Det andra är de skräckblandade minnena av de utmärglade flyktingarna som kom till hans föräldrars lilla hotell i april 1945.

Förre ministern och FN-ambassadören Pierre Schori är övertygad om de här tidiga minnena har styrt hans liv och inriktningen mot att jobba för fred och rättvisa. Det berättade han vid mötet med Skånes Journalistseniorer i Malmö.

– Som sexåring var jag rädd för flyktingarna som kom direkt från koncentrationslägren till Malmö. De var så utmärglade att jag hade svårt att förstå att de var människor. Och att de fanns överallt. Min mor bäddade t.o.m i badkaren för att alla skulle få plats.

Pierre Schori drevs redan som ung av längtan att se världen. Som blott 15-åring tog han hyra som mässkalle på ett fartyg som seglade genom Panama-kanalen. Och så fortsatte det. Som internationell sekreterare i det socialdemokratiska partiet for han på 1960-talet runt världen för att stödja förtryckta politiska partier i Sydamerika, Mellanöstern och Afrika. På 1970-talet blev Schori en av få personer som kunde förmedla budskap mellan Fidel Castro och USA:s utrikesminister Henry Kissinger.

– Jag fick lära Fidel Castro vad pappaledighet är, berättade han. Det var när jag fastnade på Kuba under ett uppdrag sedan en orkan drabbat ön. Alla civila flygplatser var översvämmade när jag berättade för kubanerna att jag måste ta mig hem till ett visst datum. Castro dök upp och undrade varför jag hade så bråttom. Jag berättade att jag skulle vara pappaledig och fick då nöjet att berätta hur det fungerade. Castro ordnade då så att jag fick åka med ett flygplan som startade från en militär flygplats som inte stod under vatten.

De mer än 50 år Pierre Schori arbetat i politiken har låtit honom möta många i världens politiska elit. Ibland har inte upplevelserna varit så smickrande för eliten. När Storbritanniens premiärminister Harold Wilson besökte Harpsund i slutet av 1960-talet för överläggningar med Tage Erlander krävde engelsmannen att få ett telegram om världsläget varje morgon. Telegrammet skulle levereras av en helikopter ut till Harpsund.

– När Erlander såg helikoptern hovra över Harpsund insåg han faran och försökte få den att landa ute på den stora gräsplanen. Men förgäves, den landade mellan husen och alla de vackra rosorna som hade funnits i rabatterna var puts väck. När jag följde efter den militära ordonnansen in till Wilson, berättar Pierre Schori, såg jag att det inte fanns någonting i väskan som han lämnade över.

Pierre Schori minns modet hos några av världspolitikens ledare. Som Västtysklands förre förbundskansler Willy Brandt när han i Warszawa faller på knä vid minnesmärket över det judiska ghettot och ber om förlåtelse för tyskarnas behandling av det judiska folket.

– I Västtyskland var det inte många som tyckte att han skulle göra det men han gjorde det för att han ansåg att det var det enda moraliskt riktiga att göra. Trots att han personligen inte hade någon anledning att be om förlåtelse.

– Även Olof Palme var en politiker med stort mod. Han vågade öppet kritisera stormakterna och kom därför att bli en talesman för de mindre länderna.

Pierre Schori är fortfarande i full verksamhet. Han arbetar med en grupp diplomater som verkar för att stoppa ett svenskt medlemskap i Nato. Snart ska han göra en lång rundresa i Latinamerika och träffa gamla bekanta från tiden då socialdemokrater levde farligt i den här delen av världen. I dag är många av vännerna ministrar och kända ledare i sina hemländer.

Pierre Schori fick frågan om hur han ser på läget i världen och vilka möjligheter det finns att få fred och avspänning.

– I min värld är det bara land som kan ge fred i konflikten i Palestina. Det hjälper inte att isolera fienden som Israel har försökt göra. Det är bara att jämföra Hamas och PLO för att se skillnaden. När det gäller krisen i Europa är det bara en dialog med Moskva som kan leda framåt.

– Min erfarenhet säger mig att det kan löna sig att tala med meningsmotståndare men också att det behövs självständiga aktörer i den polariserade världspolitiken.

Han tycker att det finns hopp trots att det kan verka mörkt just nu.

– Avtalet med Iran visar att det går.

Text: Tuve Bergman

Skräckromantiskt landskap på Dunkers

Onsdagen den 28 oktober gjorde Skånes Journalistseniorer ett besök på Dunkers Kulturhus i Helsingborg för att uppleva utställningen med anledning Halloweenveckan 2015.

I utställningen visas omslag från hårdrockskivor från de senaste 40 åren tillsammans med dataspelvärldens fantasylandskap. Även nordiskt måleri från 1800-talet och framåt fanns att beskåda, bland dem konstnären Marcus Larsons verk med vilda kustlandskap i dov färgskala fascinerade mötesdeltagarna.

Simon Marcus Larson, född 5 januari 1825 i Åtvidaberg, var en svensk nationalromantisk landskapsmålare inom Düsseldorfskolan. Han skildrade naturens krafter på ett romantiskt och dramatiskt sätt. Marcus Larson var en centralgestalt i 1800-talsmåleriets utveckling och har till stor del präglat vår bild av ett målargeni. Få konstnärer förknippas som han med den romantiska uppfattningen om det skapande geniet. Han var den idén personifierad.

Hans livsöde, som avslutades med hans död i London 25 januari 1864, innehåller allt som en saga om en ur folkdjupet härstammande och obemedlad yngling som erövrar världen skall innehålla.

Marcus Larson växte upp som lantbrukarson på gården Lilla Örsätter i Östergötland, utbildades vid Katedralskolan i Linköping 1835-1839. Blev redan som 16-åring volontär vid Smålands husarer. Efter fadern död såldes gården och Marcus Larson flyttade till Stockholm där han utbildades till sadelmakare. 

Men hans talang att rita ledde honom till konstakademin. Efter en utställning 1848 anställdes han som ritningslärare i Helsingborg. Vintern 1849 tog Larson lektioner hos den danske marinmålaren Vilhelm Melbye, där han inspirerades att lära sig måla sjömotiv.

Vid återkomsten till Stockholm blev han vän med konstnärerna Per Wilhelm Cedergren och Kilian Zoll, en vänskap som kom att utveckla hans konstnärskap. Sommaren 1849 var Larson i Norge för att studera landskapet. Två senare fick han Akademiens Kungliga Medalj för marin- och landskapsmålning. Larson började nu resa runt i Europa medan han målade flera uppmärksammade tavlor.

1852 kom Marcus  Larson till Düsseldorf  där han inspirerades av Andreas Achenbachs romantiska inriktning. Två år senare fick Larson Akademiens resestipendium för tre år. I Paris tog  han intryck av fransmännens bredare och gentemot naturen friare sätt att måla. Han inspirerades också av Jacob Isaakszoon van Ruysdael sedan han kopierat hans målningar på Louvren. Under de åren tillkom några av hans märkligaste målningar, Landskap i Småland (Nationalmuseum) och Fregatten Norrköping i Öresund. 1857 målade han på tio dagar sin största tavla, Storm vid bohuslänska kusten, utställd och beundrad i Paris.

Vid sin återkomst till Stockholm 1857 valdes han som ledamot i Akademien. Han hade planer  på en landskapsmålarskola i Stockholm, men fick inte det stöd han ville av staden. Istället startade han skolan hos brodern i Flenshult nära Karlstorp i det småländska, vildvuxna och mystiska landskapet som inspirerat till  fler av hans tavlor.

Marcus Larson var gift med ”den undersköna Adelaine” till 1860. Men med henne fick han inget barn. Istället födde familjens tjänstekvinna Carolina Hammarlund hans son Carl Robert Marcus Larsson 1861.  Även sonen Carl blev konstnär och aktiv i Spångenäs, Tuna, till sin död 1936.  Fadern Marcus Larson dog i London, i tuberkulos 1863, vid blott 39 år.

Text: Jan Hjert

Östen Warnerbring en idealisk underhållare

Onsdagen den 18 november fick vi besök av nöjesjournalisten Christer Borg, som skrivit en bok om Östen Warnerbring efter att ha följt nöjesfenomenets karriär under många år.

Östen Warnerbring hade flera färdigheter som gjorde honom idealisk som underhållare. Han sjöng och spelade flera instrument som klarinett, saxofon och flöjt. Han var dessutom rolig och kunde dansa och spexa.

Nöjesreportern Christer Borg  följde under många år  Östen på nära håll i sitt jobb som journalist på Kvällsposten.  Resultatet av den kontakten är en biografi över sångaren, ”Östen med rösten”,  som kommer ut inom kort.

– Han var idealisk för oss journalister, kanske för att han själv hade jobbat ett tag på Skånskan. I tider av nyhetstorka var det lätt att ringa Östen för att få lite nyhetsstoff, sa Borg till ett trettiotal seniorer med anhöriga.

Östen Warnerbring föddes som Jan Östen Hartvig och hade efternamnet Andersson. Hans pappa var polis i Malmö och något av en spelevink. Mamman var den musikaliska av föräldrarna och sjöng i kör.

Redan som fyraåring gjorde Östen sitt första scenframträdande vid en polisfest på Moriskan i Malmö. När han var i 11-årsåldern bytte familjen efternamn till Warnerbring.

– Östen proffsdebuterade som orkestermusiker redan 1952, berättade Christer Borg. Då var han i 18-årsåldern.

Därefter spelade han under något år jazz på restaurang Avenyn på toppen av gamla HD-huset vid Drottninggatan i Helsingborg. Men han jobbade även i Anderssons musikaffär i Malmö.

1954 kontaktades han av storbandsledaren och altsaxofonisten Arne Domnérus som ville att han skulle spela barytonsaxofon i hans orkester i berömda jazz- och nöjeslokalen Nalen i Stockholm. Men Östen kände sig ensam och vantrivdes i storstaden och stannade bara i tre månader.

– Istället fick han kontakt med den kände trumpetaren Ernie Englund som ville ha Östen som orkesterledare för sin filial i Malmö. Orkestern spelade ofta på gymnasieskolor där eleverna hängandes i ribbstolarna sjöng ”Hey baberiba”.

1960 vann Östen Warnerbring tillsammans med sångerskan Inger Berggren den svenska melodifestivalen med låten ”Alla andra får varann”. Men istället för att sända de två vinnarna till Europafinalen i London skickade Sverige sångerskan Siw Malmqvist.

1965 kom Östens stora genombrott när han medverkade i TV-programmet Hylands hörna, en stor grej på den tiden. Han hade också en succérevy på Hamburg Börs i Stockholm. Samma år fick han dessutom en stor hit på svensktoppen med sången ”En röd blomma till en blond flicka”.

Två år senare vann Östen Warnerbring åter i den svenska melodifestivalen med ”Som en dröm”. Denna gång fick han deltaga i finalen i Wien där han kom på åttonde plats.

Trots att han först inte trivdes i Stockholm hade han flera uppdrag i huvudstaden, och gjorde bland annat krogshower med Cornelis och Ernst Hugo Järegård på Hamburger Börs. I Malmö showade han på Kronprinsen  med Eva Rydberg och Nils Ahlroth. Östen slog även igenom i Danmark.

–Tillsammans med Eva Rydberg  gjorde han succé i ”Kurt och Majken” och under tre somrar spelade och showade han på Marienlyst i Helsingör.

Han ägnade sig också åt den svenska visskatten och tonsatte dikter av Fritiof Nilsson Piraten, Hjalmar Gullberg och Gustaf Fröding.

Efter en hjärtinfarkt och hjärnblödning på 1980-talet slog Östen Warnerbring av på takten och gjorde inte längre så många estradframträdanden.

2006 lät han sig i alla fall övertalas att göra en show på Gran Canaria trots att han inte såg fram emot en sådan lång flygresa.  Och  där avled han.

– Östen hade två önskningar, berättade  Christer Borg. Att Henrik Larsson skulle bli tränare för Helsingborgs IF och att hans dotter skulle bli polis. Båda infriades.

Tuve Bergman

Julresa till Schwerin och Wismar 30 nov – 2 dec

Annika Ågren och Göran Martelius på julmarknad i Schwerin.

Jullunch med huvudbry

Närmare 30 medlemmar fanns med när Skånes Journalistseniorer avslutade år 2015 med en jullunch på restaurang Rådhuskällaren i Malmö den 16 december. God och rikt varierad mat stod på programmet liksom obligatorisk frågesport.

Tjugotre frågor i skilda ämnen aktiverade hjärnsynapserna bland deltagarna.
Här är några exempel:
Vilka boxare boxades i ”The rumble in the jungle” i Kinshasa 1974?
Vad kallas den tallrik som ibland står underst i en dukning och som man inte äter på?
Vad heter Brasiliens största stad som ligger vid Atlantkusten?
Vad står tidsbegreppet GMT för?
Vad heter fotbollslaget Barcelona FCs hemmaarena?

Bäst svarade Eva Martelius och Carl Johan Evander som prickade in 22 rätt på frågesporten.

Nästa evenemang med Skånes Journalistseniorer inträffar den 20 januari då deckarförfattaren Set Mattsson berättar om sig själv och sitt författarskap.