Möte med författaren Mikael Bergstrand 15 januari

Lärde sig ljuga av sin mor

 

Mikael Bergstrand berättade att det han hade svårast för under åren i New Delhi var det ständiga tutandet i trafiken. ”Horn please” var den ständiga uppmaningen på bilarna.

I författaryrket är linjen mellan lögn och sanning diffus.

– Ju bättre jag ljuger desto mer betalt får jag, sa en öppenhjärtig Mikael Bergstrand, författare och journalist från Malmö, om sin roll som författare på Skåne journalistseniorers möte den 15 januari.

Han berättade för ett 40-tal journalistseniorer om sitt förflutna som journalist på Sydsvenskan och om sina år som deckarförfattare men framför allt om sitt nya liv med feel-good romaner bakom och framför sig.
– Som journalist skulle jag skriva och hålla mig så nära sanningen som möjligt men som författare av skönlitteratur ska jag fantisera och brodera ut så mycket som möjligt. Men jag har märkt att jag har lätt för att ljuga och jag tror att jag lärde mig det av min kära mamma, sa Bergstrand.
– När jag var liten och kom hem svettig och smutsig efter utelekarna skulle min mamma alltid tvätta av mig med en varmfuktig tvättlapp. Jag avskydde det men min mamma sa att jag skulle vara stolt eftersom det var min danska mormor som hade uppfunnit tvättlappen och infört den till Sverige.
Mikael Bergstrands har med sin familj bott i Indien i fyra år. Hans två senaste böcker tilldrar sig därför till stora delar i det landet. Den första boken heter ”Delhis vackraste händer” och den senaste ”Dimma över Darjeeling”.
– Eftersom jag själv upplevde kulturkrockarna så starkt när jag kom till Indien fick jag inspiration att berätta vad som skulle kunna hända när en lite bitter och deppad medelålders svensk tvingas resa dit, säger Bergstrand.
I den första romanen möter läsarna huvudpersonen Göran Borg, som förändras när han möter kulturen och människorna i det mångkulturella Indien. Han träffar bland andra den ovanlige indiern Yogi som ser möjligheter och glädje där svensken mest ser hopplöshet. ”Dimma över Darjeeling” är en spännande och, enligt Mikael Bergstrand, ibland galen fortsättning.
– Jag vill självfallet att mina läsare ska ha roligt när de läser mina böcker men jag vill också ha med en mörk underton som ger perspektiv åt det lättsamma, säger han.
Ofta får han frågan om Göran Borg har en självbiografisk sammansättning. Och svarar alltid att han inte har det.
– Men sanningen är kanske att det inte går att skriva en roman utan att det dyker upp delar av en själv i personerna som finns med. De har också fått delar av människor jag har träffat. Yogi är till stor del sammansatt av en indier som jag lärde känna under min tid i New Delhi.
”Delhis vackraste händer” är på väg att filmas och bli en TV-serie i SVT. Och det blir ytterligare en roman om Indien lovar Mikael Bergstrand. Den är redan på gång.

Text: Tuve Bergman

Foto: Göran Martelius

Bo Nordbeck och Tommy Paremo passade på att handla böcker och fick dem signerade.

Bo Nordbeck och Tommy Paremo passade på att handla böcker och fick dem signerade.


 26 februari 2014

Möte med förre ärkebiskop K G Hammar 

Förre ärkebiskopen K G Hammar, Lund, lockade närmare 50 personer till Skånes Journalistseniorers februarimöte i restaurang Årstiderna i Kockska huset i Malmö.Foto: Jan Skogström

Gud är som vinden, osynlig men verksam

– När jag blev ärkebiskop bestämde jag mig för att alltid vara mig själv i kontakterna med media. Hos en del journalister har det väckt ont blod och jag har blivit kallad fegis och annat mindre trevligt.
Förre ärkebiskopen K G Hammar beskrev öppenhjärtigt sitt komplexa förhållande till media när han träffade Skånes Journalistseniorer vid ett lunchmöte på restaurang Årstiderna i Malmö.
– Trosfrågor är lite för mångfasetterade för att man enkelt ska kunna besvara dem i en snabb intervju, konstaterade K G Hammar. När jag studerade vid prästseminariet i Lund lärde jag av biskopen Gustav Aulén ett bra sätt att förhålla mig till omöjliga frågor.
”Om någon frågar er om ni tror på Gud så ha inte för bråttom att svara. Fråga i stället frågaren vad han/hon själv menar med Gud. Efter att ha fått svaret kan jag garantera att ni kommer att svara nej på den ursprungliga frågan.”
K G Hammar berättade att han ända fram till 1992, när han blev biskop i Lund, tyckte att journalister ofta verkade vara ute efter att sätta dit kyrkan och dess företrädare som ålderdomliga kvarlevor från en svunnen tid.
– Men det blev lite mindre ansträngt och mer intressant när jag förstod att det bakom frågorna som journalister ställde inte bara fanns de mediala behoven utan ofta också egna personliga behov att få svar.

1997 utsågs K G Hammar till ärkebiskop i Uppsala. Den första tiden blev lite av en chock. Medias representanter var nu mer målinriktade.
– Tidigare hade journalisterna kunnat nöja sig med experter eller företrädare för organisationerna som befann en bit ner i hierarkierna när de ville ha svar på sina frågor. Men nu var det bara de som ansågs vara de främsta företrädarna som kom i fråga. Gällde det ett parti var det partiledaren, gällde det kyrka och religion var det ärkebiskopen.
– Ofta handlade det om att få mig att göra bort mig för det var det som gav rubriker. Eftersom man förväntade sig att kyrkan skulle vara fundamentalistisk ville man ha sådana svar.
För K G Hammar är inte Bibeln en lagbok eller ett historiskt dokument. Den handlar mer om mystik och poesi. En av de vanligaste frågorna under hans tid som ärkebiskop gällde om han tror på jungfrufödsel?
– Självklart tror jag inte på jungfrufödsel som en historisk händelse. För mig innehåller berättelsen en symbolisk beskrivning på samma sätt som myter brukar göra.
Hammar fick frågan hur han skulle svara en sexåring som ville veta  hur Gud ser ut?
– Jag kanske skulle svara att Gud är som vinden. Vi ser löven och grenarna som rör sig och vi känner den mot ansiktet men vi kan inte se den. Ändå vet vi att den finns där och påverkar oss.
Efter sin pensionering 2006 har K G Hammar tillsammans med ett internationellt nätverk ägnat mycket tid åt att arbeta mot vapenhandel.
– Vi har arbetat för att kyrkorna över hela världen ska sätta vapenhandeln på sin agenda och jobba emot den. Handeln med vapen är en skamfläck inte minst för Sverige. Som när vi lurade det nyligen befriade Sydafrika att upprusta i stället för att ägna resurserna åt att skapa trygghetssystem för de fattiga i sitt land.
Efter 11 september 2011 har världen fått ”säkerhetsnoja”, vilket har gynnat svensk vapenindustri. Sverige är nu en av de mest vapenexporterande länderna.  På några  år har vapenexporten ökat med 400 procent.
Men det går inte att skapa fred med vapen. Det är bara sociala reformer som på sikt kan skapa en fredlig värld, sa K G Hammar.
Vid sidan av kampen mot vapenhandeln har han lyckats få FN att göra en ny granskning av Dag Hammarskjölds död 1961.
– Juristerna har avslöjat att den dåvarande rhodesiska regeringen ljög om vad som verkligen hände och FNs generalsekreterare ska tillsätta en ny kommission. Det gäller att få amerikanska NSA att avslöja vad de vet. Vi vet att NSA hade två flygplan fullproppade med avlyssningsutrustning stående på Ndolas flygplats när Hammarskjöld dog.
Text: Tuve Bergman

 

K G Hammar, mitten, i samspråk med Christina Kallum och ordförande Jan Hiert. Foto: Göran Martelius

Bland mötesdeltagarna fanns Tuve Bergman, vice ordförande i SkJS, Sven-Olof Gunnarsson och Susanne Björkenheim. Foto :GM


Publikrekord på årsmötet 2014 med gästtalare polisinspektör  Ewa-Gun Westford

Polisens informatör i Skåne, Ewa-Gun Westford, mitten, tror att det dröjer flera decennier innan det blir jämställdhet inom polisen. Till vänster, föreningens sekreterare Hans Widing, till höger, ordförande Jan Hjert. Foto: Göran Martelius

Ewa-Gun Westford dansade med vargar

– Ni ska veta att för mig är det som att dansa med vargar när jag träffar er. Ni är vargar men jag har lärt mig att umgås med er. Jag vet att man måste ger er ett köttstycke för att få lite lugn och ro.

Polisens taleskvinna Ewa-Gun Westford bekände öppet sina dubbla känslor när hon berättade om sitt liv som polis i samband med Skånes journalistseniorers årsmöte på restaurang Årstiderna.

De flesta poliser undviker helst att konfronteras med journalister.

– Men jag gör tvärtom. Jag jagar er tills ni har fått mitt budskap.

Ewa-Gun Westford blev rikskändis i samband med den långa och svåra jakten på den s.k gryningspyromanen i trakterna i och runt Ystad. Hon har varit polis i snart 40 år och upplevt tuffa besvikelser men även fantastiskt positiva saker i polisarbetet. Hon växte upp i det lilla samhället Borrby väster om Simrishamn.

– Det var en oskuldsfull, lugn och lite instängd miljö. Jag bestämde mig redan som 12-åring för att bli polis. När jag kom till polishögskolan för 41 år sedan var överlycklig och otroligt entusiastisk. Men polislivet var en manlig värld med en hårt styrd hierarki.

Hans Widing, t v, och SkJSs ordförande Jan Hjert lyssnar medan Ewa-Gun Westford berättar om livet i Ystad där hon bor. Foto: GM

Mötet med polisens manliga värld blev en chock för Ewa-Gun. De blivande polismännen såg kvinnorna som konkurrenter och använde härskartekniker för att visa vem de ansåg var mest lämpad för polisyrket.

– De pratade högt om att vi kvinnor gjorde bäst nytta på rygg.

Det var också inom polisen Ewa-Gun Westford för första gången mötte ondskan. Hon var klar med skolan och skulle ha sitt första polisjobb i Malmö.

– Första dagen satt jag snygg och prydlig i min nya uniform i fikarummet och väntade på att träffa chefen. Då kommer en av de äldre poliserna in, får syn på mig, går fram och sliter av mig skärmmössan, bryter den över knäna och väser ”du ska inte tro att här är någon jävla modevisning”.

Ewa-Gun Westford säger sig ha mött alla härskartekniker som finns bland kollegorna inom polisen. Inget av jobbet hon gjorde dög i kollegornas ögon. Gliringar hörde till det dagliga brödet. Det gjorde henne en tid till manshatare.

– Jag bestämde mig för att uthärda och visa att jag kunde jobbet lika bra som männen. Jag blev en plåga för för alla. Men mest led jag själv av den jag hade blivit.

Hon kan inte minnas att hon någon gång har fått stöd av en kollega eller facklig företrädare. Hon tror att det kommer att ta flera decennier innan det går att tala om jämställdhet inom polisen.

Efter några år i yrke fick Ewa-Gun frågan om hon ville bli informatör och bl.a ta hand om kontakterna med journalister.

– Jag ville inte men man säger inte nej när högste chefen erbjuder en ett nytt jobb.

Senare var det meningen att hon skulle bli informationschef vid polisen i Skåne. Men det jobbet snuvades hon på. Istället gick uppdraget till en närstående till förre utredaren av Palme-mordet, Hans Holmér, som bosatt sig i Trelleborg.

Ewa-Gun Westford fick istället samma uppdrag vid polishögskolan i Stockholm.  När hon återvände till Skåne blev hon  polisinformatör i Ystad.

Hennes jobb har varit ”roliga och omväxlande” .

– Jag har servat både Krister Henriksson och Kenneth Branagh i deras roll som Kurt Wallander. Jag är fortfarande förundrad över att det kan hända så många ruskiga saker i en idyll som lilla Ystad men människor knivhugger, misshandlar och lurar varandra även där.

Den beryktade gryningspyromanen kommer ut  från fängelset inom ett par år. Ewa-Gun Westford  och hennes kollegor är oroade över vad som då kommer att hända.

– Vi tror att han är lika arg och hatisk mot samhället som när han åkte in. Å andra sidan har vi genom årens lopp lärt oss en massa om hur han tänker och fungerar, konstaterade Ewa-Gun Westford.

Hon tackades med långa och starka applåder av deltagarna i mötet. Vid årsmötesförhandlingarna omvaldes Jan Hjert som ordförande och den nya styrelsen fick följande sammansättning: Hans Widing sekreterare, Göran Martelius kassör, Tuve Bergman v ordförande, Birgitta Wahlgren ord ledamot, Ulla Stennfeldt, Mona-Lill Påhlzon och Peter Palmkvist (nyval) suppleanter. Ett 40-tal medlemmar deltog i årsmötet.

Text: Tuve Bergman

Som ung polis uppväxt i Borrby på Österlen gick Ewa-Gun Westford in i yrket med liv och lust. För några år sedan lyckades hon med idogt och envist arbete spåra och följa den så kallade ”Gryningspyromanen” till en plats där han direkt kunde gripas av hennes kolleger. Foto: GM

Sven-Olof Gunnarsson, t v, omvaldes som revisor i föreningen. Här i samspråk med Björn Larsson. Foto:GM

Guje Mattisson, tidigare medarbetare vid tidningen Arbetet, valdes till ordförande vid årsmötet. Mötets sekreterare blev Claes Gylling, som även han i fler år var knuten till Arbetet. Foto: GM

Lasse Henricson, med långvarigt förflutet vid Arbetet, förbereder sig för att redogöra för valberedningens förslag till styrelse för Skånes Journalistseniorer. Foto:GM

—————————————————————————————————————————————–

Utflykt i vattenriket

Onsdagen den 21 maj gick turen med seniorerna till Vattenriket i Kristianstad för en spännande dag. Efter att ha klivit på Stora safaribåten vid bryggan i Tivoliparken gick färden längs Helge å  ut i Vattenriket.

Landskapskännaren Jan Olsson guidade ut till den urgamla borgen Lillö och vidare ute i fågelmarkerna runt Araslövssjön.  Resan med båten tog två timmar. Efter vattenfärden intogs  lunch i vackra Naturrum byggt på pålar ute i Helge å.

Foto: Jan Hjert och Per Strömberg

 

Britt och Bo Nordbeck var några av deltagarna på Safaribåten.

Hans Widing, Pontus Persson och Rode Möller lät sig väl smaka av maten ombord på Safaribåten.

Birgitta Ekvall och Christina Gustafson studerar den förbiglidande landskapsbilden.

Naturumbyggnaden ligger på pålar ut i vattnet.

Deltagarna i denna natursköna dag fick intressant information av de olika sjösystemen.

På bilden ses bl.a. Tore Gillberg, Annika Ågren och Christina Gustafson.

 

Marianne Rosén, Åse Österman och Mona-Lill Påhlzon diskuterade den vackra naturen.

——————————————————————————————————————–

Blockpolitik eller lösa förbindelser?

Valet den 14 september 2014 blir högintressant för frågan om blockpolitiken kommer att överleva eller om vi kan vänta oss andra lösa förbindelser.

Johannes Lindvall, professor vid statsvetenskapliga institutionen i Lund, redogjorde för några möjliga alternativ, när han träffade medlemmar i Skånes Journalistseniorer vid ett möte på restaurang Årstiderna i Malmö den 3 september.

– Jag har svårt att se att blockpolitiken kommer att överleva valet, sa Johannes Lindvall, expert på valanalyser. Den borgerliga alliansen får maximalt 40 procent. Då hänger det på om de rödgröna får över 50 procent i riksdagen.

Det resultatet bäddar för en minoritetsregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet.

Det andra scenariot – om de rödgröna inte får egen majoritet – öppnar för en rad möjligheter.

– Vi kan få en situation som vi inte ha haft sedan 1920-talet med instabila regeringar som avlöser varandra när majoriteterna i riksdagen skiftar i olika frågor.

Socialdemokraterna har gjort dåliga val sedan 1998. Strategin inför valet 2010 blev ett historiskt misstag. När S valde att gå till val på en gemensam plattform med Miljöpartiet och Vänsterpartiet skrämde man bort en stor grupp mittenväljare som hittills stöttat partiet.

Nu står partiet inför ett nytt dilemma.

– Om Socialdemokraterna driver mittenfrågor för hårt tappar partiet vänsterväljare och driver man vänsterfrågor förlorar man mittenväljare. Tidigare kunde S gå åt båda hållen utan att mittenväljarna skrämdes, sa Johannes Lindvall.

Trots att S har förlorat styrka har inte kräftgången till stor del kompenserats av att Mp och i viss mån V har stärkt sina ställningar.

Johannes Lindvalls egen forskning handlar mycket om hur de han kallar insider respektive outsider röstar i olika val. Forskarna utgår från den typiske väljaren och bedömer om han/hon är en outsider eller insider. Insidern har jobb, outsidern kan vara arbetslös, deltidare eller ha en tidsbegränsad anställning.

– Efter 1990-talets kriser fick vi högre arbetslöshet, lägre sysselsättningsgrad och fler som jobbade deltid, sa Johannes Lindvall. 1994 röstade outsider till vänster medan insider röstade mer till höger. Men 1998 slutade S prata om jobben och kastade dessutom in förslaget om maxtaxa i slutskedet. Det gynnar främst insiders som har jobb och kan använda maxtaxan.

Därefter har outsider röstat mindre på Socialdemokraterna samtidigt som valdeltagandet har minskat från 90 till 80 procent.

Enligt Johannes Lindvall har Socialdemokraterna en likartad strategi i årets val som 1998 och riskerar att tappa vänsterväljare.

Tuve Bergman


Isländska släktfejder ersatte bokmöte

Inbördeskriget på 1200-talets Island blev temat för Skånes Journalistseniorers medlemsmöte den 22 oktober. Egentligen skulle mötet handla om höstens goda böcker men föreläsaren fick i sista minuten förhinder och fil.dr Sten Kindlundh gick i stället in och berättade om Islands blodiga historia.

Islands tidiga historia är fylld av fejder mellan makthungriga hövdingar (godar). Som mest fanns 39 hövdingadömen på den relativt lilla ön. Men när Island kristnades år 999 blev det lugnare. Konflikterna löstes via Alltinget och med aktiva insatser av den valde lagmannen.

– Den här tiden kallas fredstiden men allt förändrades mot slutet av 1100-talet, berättade Sten Kindlundh. Hövdingarna hade blivit färre med större hövdingadömen som strävade efter mer makt och rikedom. Konflikterna blev fler och så småningom drogs fler av ätterna in i stridigheter.

Ingen enskild händelse kan sägas utgöra startpunkten för det som efter hand utvecklades till något som påminner om ett inbördeskrig. Enstaka illdåd, kyrkans inblandning och påtryckningar från norske kungen startade en process som urartade.

– Man kan säga att det började när några bröder från västra Island attackerade en gård och brände inne gårdens invånare. Biskopen skrev till ärkebiskopen i Norge som skrev till påven och klagade på islänningarnas usla beteende. Påven svarade märkligt nog och uppmanade norske kungen att ta itu med våldsmännen. Island skulle ju vara ett kristet land.

Hövdingarna i väster svarade med att bränna ner ytterligare en gård och en röva bort en hustru till en präst. Skändligheten retade kyrkan omåttligt.

Vid den här tiden kan man räkna att Island hade ca 12.000 invånare. Biskop hade funnits sedan 1056 och 1117-1118 hade man skrivit ned sina egna lagar. Kyrkan hade inget inflytande över de beslut som fattades på Alltinget.

I början av 1200-talet började kyrkan ta sig ton. År 1205 samlade biskopen Gudmundur Arason en egen armé av tiggare och fredlösa som beväpnades med stenar och käppar. 1208 anfaller hövdingen Kolbeinn Tumason biskopsgården med sina män men dödas av en sten i huvudet.

– Några år senare samlar sju av hövdingarna ihop en armé och anfaller biskopsgården och ställer till med stor slakt på biskopens folk, men det blir en pyrrhusseger, förklarade Sten Kindlundh. Biskopen lyckas fly och kyrkan börja allt mer samarbeta med norske kungen som vill ansluta Island till norska kronan.

En av hövdingarna bakom attacken på biskopen var Snorre Sturlasson som var en mäktig och vittberömd man på Island. Han var lagman vid Alltinget under två perioder och norske kungen ville göra honom till jarl över Island. För oss är han mest känd som den som tecknade ner många av de isländska sagorna.

Han mördades 1241 av sin före detta svärson Gissur Thorvaldsson som handlade på uppdrag av norske kungen som anklagade Snorre för förräderi. Svåra år av inbördes strider följde men år 1258 utsågs Snorres mördare Gissur Thorvaldsson till jarl över Island.

– Därmed var det slut med fristaten och Norge hade slutligen tagit över Island, konstaterade Sten Kindlundh.

Tuve Bergman


En miljon roade sig vid Baltiska utställningen

Baltiska utställningen i Malmö 1914 blev en succé. Den samlade en miljon besökare i en stad med 46.000 invånare. Utställningens konstdel var den största i Nordeuropa och det var första gången som kvinnorna fick en egen paviljong.

Stadsantikvarie Anders Reisnert var försiktigt berömmande när han berättade om Baltiska utställningen vid Skånes journalistseniorers möte den 24 november på restaurang Årstiderna i Malmö.

– Den höga publiksiffran kan väl delvis förklaras av att det lönade sig att köpa säsongskort men att man måste besöka utställningen 20 gånger för att köpet skulle gå med vinst, sade han.

Under 2014 firas 100-årsjubiléet av Baltiska utställningen, som visade upp den tidens tekniska framgångar men också kulturell förfining, idrottsliga prestationer och lantbrukets utveckling. 1700 utställare från Sverige, Danmark, Tyskland och Ryssland samlades på det stora utställningsområdet.

Baltiska utställningen fick den heta därför att det lät fint och för att de fyra deltagande länderna – Ryssland, Tyskland, Danmark och Sverige – gränsade till Östersjön, Baltic Sea. Men officiellt deltog egentligen inte Ryssland. Det var exportkammaren i Sankt Petersburg som främst finansierade den ryska utställningen.

– Konstutställningen var mycket omfattande, berättade Anders Reisnert. Där fanns alla de stora svenska konstnärerna som Anders Zorn, Carl Larsson, Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald för att nämna några. Från Ryssland kom en mängd konstverk av bl a Kandinsky.

– Det märkliga är att många av de ryska målningarna fortfarande finns kvar här i Malmö. När världskriget kom tyckte en del av konstnärerna att det var säkrare att låta dem stanna i Sverige. Flera av konstnärerna mördades i den ryska revolutionen och när Sovjetunionen senare krävde att få tillbaka deras verk blev svaret nej. I Sverige tyckte man att det var lite väl magstarkt att först ha ihjäl dem och sedan försöka lägga beslag på deras konst.

Utställningen pågick nästan ett halvår och under hela 2014 arrangerar Malmö stad, Malmös kulturinstitutioner och andra aktörer en mängd olika utställningar, föredrag och andra arrangemang.

Världens högsta trätorn byggdes i Pildammarna där utställningen placerades. Här kunde besökarna åka hiss upp i tornet. Mycket annat byggdes också i trä och det är en av förklaringarna till att så få byggnader bevarades. Det höga trätornet blåste ner i en tidig höststorm ett par veckor innan utställningen skulle stängas. Mycket av trävirket hamnade i villor och kolonistugor runt om i Skåne.

– Många nyheter visades på Baltiska utställningen, konstaterade Anders Reisnert. Sverige var vid den här tiden ett framstående uppfinnarland och här visade svenska företag som Alfa Laval och Aga upp sina senaste uppfinningar. I Tysklands utställning visades hundra olika bilmodeller och symaskinstillverkaren Singer presenterade avancerade nya maskiner.

Nöjesfältet tillhörde de mest besökta begivenheterna med biograf och en  berg- och dalbana som var en kopia av den bana som något tidigare hade byggts på Tivoli i Köpenhamn.

Bertha Krupp fanns med bland de många celebriteter som besökte ”Baltiskan”. Hon var en stenrik dam som kontrollerade den stora Kruppkoncernen i Tyskland. Under första världskriget fick hon ge namn åt den enorma långskjutande kanon som tyskarna använde på västfronten – Tjocka Bertha.

Anders Reisnert berättade om ett annat märkligt inslag i Baltiska utställningen. Utställarna ville visa modernt fiske.

– Därför planterade man in 20.000 fiskar i Pildammarna och släpade dit den tidens moderna trålare för att besökarna skulle få se hur fisket gick till. I Pildammarna hade man även simtävlingar samtidigt som allt avlopp från utställningen gick rakt ut i vattnet.

Fredrika Bremerförbundet och nykterhetsorganisationen Vita bandet låg bakom den välbesökta kvinnopaviljongen. Här visade man upp kvinnliga yrken och informerade om alkoholens skadliga följder. Familjen Bernadotte satsade på likbränning och finansierade en jättepaviljong åt Svenska Likbrännareföreningen som propagerade för kremering i stället för jordbegravning.

Avslutningen på Baltiska utställningen hade 100.000 besökare.

Text:Tuve Bergman


Julfest med klurig frågesport

Årets julfest slog rekord i antal deltagare! Över femtio medlemmar och anhöriga samlades på onsdagen den 10 december på Restaurang Årstiderna i Malmö för att avnjuta julbord och prata minnen och andra väsentligheter.

Som vanligt hade föreningens ordförande Jan Hjert ställt i ordning en klurig frågetävling som satte myror i huvudet på de flesta.

Dock lyckades två medlemmar, Eva Martelius och Carl-Johan Evander, med konststycket att svara rätt på tillräckligt många frågor för att få vardera fjorton poäng.

Priset blir en betalning av de två vinnarnas utlägg under jullunchen!

Ordförande Jan Hjert önskade vid julmiddagen deltagande medlemmar och deras anhöriga god jul och gott nytt år.