När Skissernas museum kom till Finngatan i Lund i början av 1940-talet visades skisserna i en gammal gymnastiksal där verken fick hängas på ribbstolarna. Då hette museet Arkiv för dekorativ konst. Skillnaden är stor mot dagens nyombyggda museum med stora ljusa utställningssalar och 35.000 skisser i samlingarna.

Trots renoveringen och omstarten är det bara tre procent av samlingarna som går att visa samtidigt i de nya lokalerna. Det berättade guiden Emma Jönsson när hon visade gruppen från Skånes Journalistseniorer runt på Skissernas museum.

– Konstprofessorn Ragnar Josephson, som grundade museet på 1930-talet, var intresserad av offentlig, monumental konst och skapelseprocessen bakom den. Han ville följa konstverket från den tidiga skissen till det nästan färdiga verket.

– I våra samlingar finns både skisser som blev färdiga verk, och sådana som aldrig fullbordades, sa Emma Jönsson.

I samlingarna finns skisser ända från början av 1900-talet. Det är många ”insamlare” som förutom Ragnar Josephson har satt sin prägel på innehållet. De permanenta samlingarna visas i ett fåtal stora salar.

Den första salen är vikt åt svenska konstnärer. Här finns ett fint urval av såväl modernistisk konst som figurativt måleri. Här visas fortfarande detaljer i den första stora konststriden i Sverige från början av 1900-talet när vigselrummet i Stockholms rådhus skulle få sin muralmålning. Isaac Grünewalds vackra drömlika målning med ljusa svävande gestalter ratades liksom Sigrid Hjerténs symboliska bidrag. Men skisserna finns bevarade och lyser för betraktarna hängande på den stora väggen.

På en annan vägg hänger en myllrande målning av Hilding Linnqvist med färgrika minnen från hans resor i världen. Skissen blev så småningom en vävnad som hänger på Stockholms stadsbibliotek Färgerna i textilen har bleknat men på skissen är de lika starkt lysande som när de en gång målades.

I den svenska salen finns också Bror Marklunds mäktiga skulptur ”Mor och barn” som i färdigt skick pryder innergården på det gamla Kanslihuset i Stockholm.

– Skulpturen blev omdiskuterad, sa Emma Jönsson. En del tyckte att den inte passade in på just den platsen, andra menade att moderns huvud hade felaktiga proportioner. I ”Mor och barn” kan man ana att Marklund både inspirerats av kubismen och av medeltida kyrkliga skulptörer.

En av nyheterna i den svenska salen är ett stort arkivskåp där man med en enkel anordning kan botanisera bland 500 skisser som inte får plats på väggarna

I nästa sal visas delar av den internationella samlingen. Den franska konsten dominerar och många av verken samlades under 1960- och 70-talen in av konstkritikern Viveka Bosson, en gång elev till Ragnar Josephson. Här hänger tre målningar av Sonia Delaunay. De gjordes inför världsutställningen i Paris 1937 och föreställer i gigantisk storlek en propeller, en motor och en instrumentpanel. De låg länge hoprullade på Sonia Delaunays vind innan Skissernas museum fick dem.

En annan del av salen rymmer en intressant följd av skisser som Fernand Léger gjorde innan han skapade en mosaik som nu smyckar gasverket i Paris. På den första skissen avbildas en gasspis med lågan fladdrande som en fransk flagga. Efterhand förändras skisserna fram till den slutliga versionen.

En särskild avdelning i museet belyser den mexikanska konsten. Den tidigare museichefen Gunnar Bråhammar var framsynt nog att köpa in skisser från den progressiva konsten i Mexiko.

– Att vi har en särskild avdelning för mexikansk konst beror också på att det är intressant att jämföra den europeiska med den mexikanska, sa Emma Jönsson. Medan européerna ofta bejakade modernismens olika yttringar behöll de mexikanska målarna länge det figurativa måleriet.

Den store mexikanske muralmålaren Diego Rivera dominerar väggarna med sin rika, brutala bataljskildring från New Yorks gator där poliser och fackföreningsaktivister drabbar samman.

I ett av de nya rummen på museet blandas gammalt och nytt. Här visas Carl Eldhs förlagor till Titanen, statyn där August Strindberg träder fram ur stenen. Ett modernt inslag är Astrid Göranssons projekt i ett lite slitet bostadsområde i Karlshamn. Hon avbildade åtskilliga personer i området och förde en dialog med invånarna om hur konstverket hon förberedde skulle vara. Till slut blev det en målad skulptur i trä som stod klar 2010.

Text: Tuve Bergman

Foto: Anders Grönlund och Marianne Rosén